Jan Björklund (FP) är utbildningsminister. I går stod han på scenen i Louis de Geers stora sal i Norrköpings Industrilandskap. I publiken satt drygt 600 kongressande politiker och tjänstemän från Sveriges 310 kommuner, landsting och regioner.
Jag var där.
Björklund talade om skolan. Vilket han alltid gör. När det i sinom tid blir dags att summera hans politiska gärning så tror jag att han kommer att bli ihågkommen på två sätt. Dels minns vi honom som en skolreformator som tog itu med feltänk och systemfel. Dels kommer vi att komma ihåg Jan Björklund som politikern som gick för långt in i klassrummen; som inte nöjde sig med att skriva propositioner och lagtexter utan helst ville skriva pedagogikböckerna på egen hand. Björklund måste inse vilken planhalva han befinner sig på. Han är staten. Hans uppdrag är att formulera lagar, förordningar och föreskrifter. Han kan utse generaldirektörer för statliga skolmyndigheter och han har möjlighet att via anslag och uppdrag styra myndigheternas arbete. Jan Björklund är kort sagt en mäktig skolperson. I huvudsak sköter han denna del av sitt uppdrag mycket bra. I går talade han klokt om skolans betydelse för social utjämning och för svensk konkurrenskraft. Införandet av kunskapskontroller, lärlingsutbildningar, nya lärarutbildningar och mycket annat är alldeles utmärkt. Det är när Björklund går in i klassrummen som det blir suddigt. Hans vurm för "katedrar" och hans förklemande omdömen om "eget ansvar" för elever går utöver gränsen för hans uppdrag. Där stöter han bort minst lika många lärare och föräldrar som vad han vinner. Björklund ska sätta upp tydliga och tvingande mål och krav för alla som är skolhuvudmän. Hur arbetet ska bedrivas ute på skolorna är däremot professionens ansvar. Pedagogiken ska inte beslutas på regeringskansliet.