Var tid har sina dominerande uttryckssätt och verklighetsbeskrivningar. En trendspaning för vår tid indikerar att kollektiva, bredmålande och känslostyrda problembeskrivningar får ge vika för mer specifika och ingenjörspräglade nedslag i verkligheten. Folk vill ha förnuft hellre än slagord. I förlängningen anar jag en mer lösningsinriktad diskussion om samhällsproblemen. Vilket är en i allt väsentligt sund utveckling. Som ställer nya krav på den som vill vara med och göra avtryck i det offentliga samhället.
Widars lista
Att ropa ut slagord om "massarbetslöshet" är ute. Att som statsminister Fredrik Reinfeldt (M)) tala om mycket hög arbetslöshet i vissa grupper är inne.
Att agitera om "katastrofresultat" i svensk skola är ute. Att som utbildningsminister Jan Björklund (FP) tala om mycket svaga kunskapsresultat i vissa elevgrupper och på vissa skolor är inne.
Att hojta om äldreomsorgen som en "lekstuga för giriga kapitalister" är ute. Att som GD Lars-Erik Holm grotta ner sig i detaljerna och söka efter de verkliga problemen är inne.
Att döma ut regeringen som "totalt misslyckad" är ute. Att som Magdalena Andersson (S) tala om att regeringen gör ett bra jobb i det och detta men ett sämre jobb på andra områden är inne.
Att kräva "stopp för all kärnkraft nu" är ute. Att som Stefan Löfven (S) tala om att först reda ut hur stort energibehovet är för att sedan gå vidare i diskussionen är inne.
Samma sak gäller för ungdomsarbetslösheten.
Överdrifter är ute. Fakta är inne.
Flera stora redaktioner - tidigare bl a Ekonomiekot och i går Dagens Nyheter - har på ett föredömligt sätt granskat verkligheten bakom de alarmerande uppgifterna om ungdomsarbetslöshetens utbredning. Den som utan vidare begrundan tar SCB: s arbetskraftsstatistik för given lever i tron att ungefär var fjärde ungdom i Sverige är arbetslös. I den politiska debatten anges ofta ungdomsarbetslösheten till cirka 25 procent. Vilket är "direkt fel", konstaterade DN på nyhetsplats i går.
Av de knappt 150 000 ungdomar mellan 15-24 år som räknades som arbetslösa 2011 var drygt 66 000 heltidsstudenter. Av dessa var nästan 32 000 gymnasieelever, mer än 4 000 högstadieelever och uppemot 13 000 studerade på högskolor eller universitet. De räknades som arbetslösa eftersom de antingen sökt extrajobb eller därför att de i telefonintervjuer med SCB har uppgivit att de är intresserade av att söka extrajobb.
SCB har frågat samtliga heltidsstuderanden om de betraktar sig som arbetssökande. Vilket endast 3 200 av de 66 000 gjorde.
Exemplen ovan handlar inte särskilt mycket om att trixa med statistik för att tona ned problemen och/eller för att putta över ansvaret på någon annan. Det saken gäller är i stället att försöka få grepp om problemen för att kunna göra något åt dem.