Årets första partiledardebatt är avklarad och avlyssnad. Under ytan av alla frågor som ställs och svar som inte ges; söker jag efter skärningspunkter där de politiska partierna kan sorteras och urskiljas från varandra på ett intressant sätt.
Urvalsmetoden "vilka som vill och kan regera med varandra" är rätt trist. För nu finns det bara ett tydligt regeringsalternativ och det är dagens regering. Om denna partiallians kan regera vidare sedan väljarna sagt sitt om 1, 5 år är emellertid högst osäkert. Opinionssiffrorna för C och KD är minst sagt fragila.
Mer säkert är att de "rödgröna" partierna vare sig vill eller kan regera tillsammans. Partiledardebatten gav i vart fall inga hintar om att S, V och MP ens börjat fundera på att samordna sig.
Att dela upp partierna efter hur bra eller mindre bra partiföreträdarna lyckades i partiledardebatten är heller inte mycket till hjälp. Ett regeringsalternativ med de högpresterande Mikael Damberg, Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund är totalt orealistiskt nittionio år av hundra.
Jag tar hellre avstamp i SR: s politiske reporter Pontus Mattssons analys av LO-förslaget om välfärdsföretag. Den konfliktlinje som Mattsson lägger upp på bordet är mycket intressant.
LO vill bland annat att Lagen om valfrihet (Lov) ska avskaffas och att politiker i kommuner och landsting ska ha makten att bestämma om sådant som fristående skolor och privata vårdcentraler ska få finnas i valkretsen. Vänsterpartiet tycker likadant, S håller med i stora delar medan till exempel Svenskt Näringsliv och de borgerliga partier som uttalat sig är mer eller mindre hetsigt negativa. I ett inlägg på sin blogg på sr.se skrev Mattsson att frågan om "vinster i välfärden" därmed är på väg att transformeras till en strid om "politiken i välfärden": "Stridslinjerna är formerade. Mer politik i samhället, eller inte?" (15/1)
Pontus Mattssons iakttagelse har bäring på två klassiska skiljelinjer i politiken.
1. För S och V har vikten av politisk aktivitet och styrning insupits med modersmjölken. Även de andra oppositionspartierna har liknande och starka lidelser för att politiken ska styra och bestämma mer för en grönare värld (MP) och för ett svenskare Sverige (SD). Som den tidigare S-ledaren Håkan Juholt ofta uttryckte saken: "Politiken ska inte sitta på läktaren." Den starka tron på politiken kommer från ett historiskt underifrånperspektiv där marknaden och bolagen hade makten.
2. Oppositionspartier har allmänt sett en större tro på politiken än regeringspartier. Vilket märktes tydligt i partiledardebatten.
Mikael Damberg (S) efterfrågade stolta reformer mot arbetslösheten, Gustav Fridolin (MP) efterfrågade stora klimatreformer, Jonas Sjöstedt (V) ville ha en politik för fler kvinnojourer och färre misshandlade kvinnor och Jimmie Åkesson (SD) ville se en politik för strängare och längre fängelsestraff.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) ställde sig nästan utanför politiken i sina svar. När efterfrågan på svenska exportvaror sjunker i omvärlden så blir det arbetslöshet i Sverige. Sverige har sänkt sina klimatutsläpp med 16 procent sedan 1990. Kvinnojourer är kommunernas ansvar. I en rättsstat är det domstolarna som ytterst bestämmer strafflängden.
Frågan om politikens roll i samhället är också den otillräcklig som skarp skärningspunkt i politiken. "Mer eller mindre politik i samhället" är dock tveklöst ett mer tankeväckande politiskt samtalsämne än sådant som Läx-Rut, krogmoms och betyg.