Anne-Marie Pålsson är docent i nationalekonomi vid Lunds universitet och en erfaren kvinna. Under sitt 60-åriga liv har hon hunnit med mycket självständigt akademiskt arbete. Pålsson har även erfarenheter av uppdraget som riksdagsledamot. Hon var invald i den Moderata riksdagsgruppen under åren 2002-2010. Om sina riksdagserfarenheter har hon skrivit boken Knapptryckarkompaniet. Som titeln antyder är boken inte någon hyllning till den svenska riksdagen.
Boken släpps på torsdag. Redan i går gav Anne-Marie Pålsson intervjuer om bokens innehåll till bl a Expressen och TT.
Som riksdagsledamot i ett stort regeringsparti får man känna på politikens mer primitiva och basala sidor. Riksdagsgruppen är ett regeringsunderlag; punkt och slut. Jag kan förstå Anne-Marie Pålssons frustration över att bli behandlad som ett ansiktslöst regeringsunderlag. Det är lätt att föreställa sig kulturkrocken som uppstår då den akademiskt utbildade och självständigt tänkande vuxna kvinnan möter en partiledning som på sista raden endast är intresserad av att hon trycker på rätt voteringsknapp vid rätt tillfälle.
Pålsson fick nog efter åtta år i riksdagen. Nyligen lämnade hon även Moderaterna. Hon avsade sig sitt medlemskap i protest mot att M vägrade att gå med på en helt öppen redovisning av partiets intäkter.
Principfast, självmedveten och självständig är egenskaper som jag förknippar med Anne-Marie Pålsson. Sådana egenskaper är inte helt lätt att förena med uppdraget som riksdagsledamot. Jag hävdar därmed inte att riksdagsledamöter i allmänhet är principlösa, jagsvaga och osjälvständiga personer. Det går å andra sidan inte att förneka att alltför många och starka principer ofta är hinder för politisk framgång. En av politikens främsta framgångsfaktorer är nämligen förmågan att glida in i nya positioner i skilda sakfrågor. Socialdemokraternas långa och dominerande period som regeringsparti är ett kvitto på just detta. De nya Moderaterna har lärt läxan. Kollektivavtal och värnskatter kan ena året uppfattas som något som katten har släpat in. Nästa år är det möjligt att rentav älska kollektivavtal och att försvara värnskatter ur ett fördelningspolitiskt perspektiv.
För att få igenom sådana principiella svängningar så krävs ett regeringsunderlag som ställer upp då det verkligen gäller.
Det mest intressanta med Pålssons bok är att hon sätter ord på det faktum att varje ledamot är personligt vald och har ett personligt ansvar. Konfliktens kärna är att alla dessa ledamöter har blivit valda på listor som partierna har satt upp. Partier gör då och då andra bedömningar och vägval än vad enskilda ledamöter gör. Då och då upplever partiledningarna att vissa principer behöver modifieras för att kunna kombineras med majoriteter och valframgångar. Då kan det gå hett till på riksdagsgruppernas möten. Vems ord ska gälla? Den medlemsvalda partiledningens? Eller den folkvalda ledamotens?
Det finns inga givna svar på den frågan.