Jag minns inte exakt bakgrunden till dessa ungdomliga egolöften. Kanske hade jag insett att jag hade en god aptit för livets goda och mådde bra av socialt umgänge och förstod att det fanns anledning att anstränga sig för att lustbitarna i livet inte skulle transformeras till problem?
Hur som helst. Löftena har följt mig genom livet.
Jag kom att tänka på mina personliga folkhälsolöften när jag läste om socialminister Göran Hägglund i Dagens Nyheter i går. Han intervjuas i samband med DN: s artikelserie "Den allt fetare svensken".
Under de senaste 30 åren har den svenska mannen lagt på sig sju kilo extra medan den svenska kvinnan har blivit ungefär fem kilo tyngre. Kunskapsunderlaget tycks vara tämligen gediget för att hävda att övervikt är en dynamo för sjukdomar som typ2-diabetes, cancer, hjärtsjukdomar och tidigt utslitna knäleder.
Göran Hägglund vill inte ägna sig åt något statligt "pekpinneri" om vad folk ska äta och dricka och om hur ofta de ska motionera. Det gör han helt rätt i av två skäl. Dels därför att det inte fungerar. Dels därför att sådana som jag hade påmint honom om hans tidigare kampanjer för att "verklighetens folk" ska få leva sina liv utan just statliga pekpinnar från etablissemanget. Regeringen planerar att engagera kommuner, näringslivet och sjukvården i kampanjer. Frukt ska ersätta godis vid affärernas kassor. Mer cykelvägar ska byggas. Inget fel i det. Vi människor är påverkbara. Själv slutade jag röka när DN 1992 publicerade en läskig bild på en rökarlunga. På sista raden är det dock så att utan ett personligt beslut så händer ingenting. Jag tackar mina ungdomslöften för att det hittills har gått så relativt bra som vad det har gjort.