När partiledare på bästa sändningstid helt själva får bestämma vad som ska sägas kan man utgå från att det som framförs är resultatet av partiledningarnas bedömningar av vilka argument som starkast talar för det egna partiets existens.
Den nyss avslutade politikerveckan i Visby är ett unikt tillfälle att ta reda på hur partierna väljer att lägga sina ord när de själva får förklara varför just deras parti behövs i rikspolitiken.
Göran Hägglund var först ut i Almedalen. Hägglunds val av framträdande styrdes av bedömningen att allmänborgerliga väljare som kan tänka sig att rösta på KD i första hand tänker på Alliansens möjligheter att regera. Han uppträdde som den regeringsman han är. Hans profil var att KD behövs som Alliansens moraliska regeringssamvete.
Jimmie Åkesson (SD) valde att skruva upp tonläget i invandringsfrågan ordentligt. Han ställde obehagligt naket fattiga pensionärer och utslitna och underbetalda undersköterskor mot invandare. Åkessons profil var att SD behövs om infödda svenskar ska få det bättre.
Gustav Fridolin gick ut som trea i årets startfält i Almedalen. Miljöpartiets språkrör attackerade regeringen, talade om goda och fina värderingar och satte det allmänna före det privata. Fridolins profil var att MP behövs om klimatet ska räddas för kommande generationer.
Fredrik Reinfeldt samlade en storpublik på onsdagskvällen i Almedalen. Han gick i klinch med bilden av den ”trötta regeringen” och bjöd på en vital föreställning på temat regeringsduglighet, kompetens och stenhård attack mot det ”åttonde partiets” människosyn. Reinfeldts profil var att M behövs som den enda realistiska regeringsbildaren.
Jonas Sjöstedt valde att än skarpare beskriva V som ett enfrågeparti mot privata företag i välfärden. I undertexten gav han samtidigt antydningar om att han under vissa förutsättningar kan acceptera dessa företag. Sjöstedts profil att V – trots allt – är ett parti som behövs i nästa regering.
Jan Björklund (FP) använde sina 30 minuter till pläderingar för tillväxt, arbetskraftsinvandring, frihandel och lärlingsutbildningar. Han gjorde dessutom klart att Folkpartiets enda regeringsalternativ är Alliansen. Björklunds profil var att Folkpartiet behövs som pådrivare för öppenhet och utveckling.
Annie Lööf (C) stack ut som den enda kvinnan i årets startfält. Innehållsmässigt valde hon att mejsla ut C som ett enfrågeparti för förtagande och företagare. Lööfs profil var att C behövs som regeringsparti om det ska bli lättare att anställa och avskeda medarbetare.
Stefan Löfven var sist ut bland partiledarna. S-ledarens framträdande var en mix av allvarsord om arbetslösheten, internationella utblickar och redovisning av sina egna kvalifikationer. Löfvens profil var att han och hans parti behövs som förberedd regeringsbildare om (unga) människor ska komma i arbete.
Ett år kvar till valet. Åtta olika profiler. Sju möjliga regeringspartier. Två tänkbara regeringsbildare. Flera plausibla profilkombinationer. Politik är spännande.