Människor som till äventyrs går och funderar på när en tidigare partiledare blir en Före Detta partiledare på riktigt; de fick svaret i riksdagens partiledardebatt i går.
Mikael Damberg för S talan när partiledarna möts för debatt i riksdagen. I sin första replik till statsministern sa Damberg att Reinfeldt "låter som Göran Persson 2006". Eller med andra ord: Fredrik Reinfeldt påminner om den senaste statsministern som förlorade ett val i Sverige.
Jag skulle tro att Göran Persson är måttligt förtjust över att få göra partitjänst som avskräckande exempel.
Mikael Dambergs argumentering i debatten var dock nära länkad till det oortodoxa valet att använda Persson som slagträ mot Reinfeldt.
Det betraktas numer som en vedertagen sanning att socialdemokraternas valförlust 2006 till stor del berodde på den dåvarande statsministern Göran Perssons missbedömning av arbetslöshetsfrågans sprängkraft i valrörelsen. "Jobben kommer; det mesta går åt rätt håll", var Perssons attityd något år före valet. Medan oppositionsalliansen talade om "massarbetslöshet" och om ett "utanförskap" i miljonklassen.
Fredrik Reinfeldt använde i och för sig inte särskilt mycket av sin talartid i partiledardebatten till utfästelser om kommande jobb i mängd.
Statsministerns linje var snarare att hävda att jobben liksom redan kommit.
Reinfeldt ägnade en stor del av sitt inledningsanförande till en pedagogisk genomgång av hur arbetslösheten egentligen ser ut. Hans resonemang var i huvudsak riktigt och verklighetsanpassat.
Exempelvis är debatten om ungdomsarbetslösheten stundom hysteriskt överdriven. Man kan lätt få intrycket att en fjärdedel av Sveriges 1,2 miljoner 15-24-åringar hänger på Arbetsförmedlingen dagarna i ända. Så är det naturligtvis inte.
De allra flesta är heltidsstudenter från grundskolans årskurs 8 och uppåt. Att de i den internationellt jämförbara statistiken framstår som arbetslösa gör dem ju inte till arbetslösa på riktigt.
"Räknar man bort alla under 25 år så har Sverige en arbetslöshet som är ungefär lika stor som Tysklands", sa Fredrik Reinfeldt.
Invändningarna mot detta sätt att resonera är självklara i en partipolitisk miljö. Mikael Damberg anklagade statsministern för att försöka snacka bort arbetslösheten genom att "relativisera" problemet.
Vilket Reinfeldt faktiskt också gjorde; om än på hyggligt sakliga grunder. Vilket också var vad Göran Persson gjorde på sin tid; också det på hyfsat saklig grund skulle det visa sig. Problemet är att det helt enkelt inte passar sig för en statsminister att framstå som en någorlunda nöjd bortförklarare.
En av Reinfeldts "bortförklaringar" gick dessutom långt över gränsen. Han påpekade att "om" Sveriges 110 000 elever på gymnasieskolans yrkesprogram i stället varit anställda som lärlingar - likt de är i Tyskland och Danmark - så hade de dels räknats som sysselsatta i statistiken och dels hade de fått en bättre yrkesutbildning.
Fredrik Reinfeldt har faktiskt varit statsminister i snart 7 år. Att han inte har genomfört lärlingsutbildningar i stor skala är förstås att beklaga. Men detta tillkortakommande duger knappast som bortförklarande argument när Reinfeldt själv för ordet.