Östgötar i topp
Anders Borg
Foto: JONAS EKSTRÖMER / SCANPIX
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det är naturligt att Ekot frågar de mer borgerligt sinnade skribenterna; de tillhör ju trots allt kretsen av närmast sörjande. Men jag sporrades av enkäten och satte mig att rita ihop min egen högst subjektiva tio i topp lista. 1-3 De tre östgötarna Gunilla Carlsson, Anders Borg och Sven-Otto Littorin hamnar högt upp på rankingen. Jag kan inte annat än att tilltalas av Anders Borgs envetna ambition att förhålla sig pragmatiskt till politik och ekonomi. Gunilla Carlsson är så vitt jag förstår på väg att genomföra en mycket angelägen och efterlängtad reform av biståndspolitiken. Sven-Otto Littorin sticker ut genom sitt deltidsbeteende. I några veckor står han i centrum av allt som sker för att sedan bara liksom försvinna bort i långa perioder. Lättviktig, säger en del. Kan så vara kanske. Sven-Otto verkar ta det mesta med gott humör. Trots att a-kassan är en av de största konflikterna mellan blocken har Littorin goda relationer med politiker i de flesta partier. Sådant ger poäng på min lista.
4. Hallänningen Carl Bildt tillhör också mina toppfigurer. Jag fascineras av hans ogenerade självfokus och av hans ivriga kommunicerande på sin blogg. Bildt är en udda fågel i Sveriges politiska fauna. Hans markerade självdistans balanserar hans egocentrism. Han har aldrig försökt låtsas att han är en "ny" moderat. Bildt är nästan aldrig på plats i den svenska hemmadammen och lägger sig sällan i regeringspolitiken. Utrikesfrågorna sköter han på egen hand. Nästa år vid det här laget lär Bildt vara på plats i EU-kommissionen. Kanske får Mikael Odenberg en chans till comeback då? Det skulle vara kul. 5 Västgöten Jan Björklund kan anklagas för mycket. Men osynlig, diffus eller konflikträdd är han inte. Björklund är solklart en av regeringens tydligaste och nyttigaste profiler. 6 Smålänningen Göran Hägglund är svår att inte tycka om. Han vann mitt hjärta när jag såg honom ta fighten mot abortmotståndarfalangen på ett riksting i Sundsvall. 7 Västerbottniskan Maud Olofsson är ett kapitel för sig. Jag har svårt att veta om hon förtjänar en hög eller låg placering på listan. Hennes käcka och glada utstrålning är bara för mycket ibland. Hon är dessutom en centerpartist av den klassiska sosseätarskolan. Det är nästan omöjligt att höra henne tala i två minuter eller mer utan att få sig serverat ett eller flera generalangrepp på sosseriet. Men det finns samtidigt något chosefritt och äkta i hennes attityd. Sånt ger utslag i min ranking.
8 Stockholmaren Fredrik Reinfeldt ligger väldigt högt i de personliga förtroendemätningar som regelbundet utförs av kvällstidningarna. Det kan jag förstå. Men han borde snart bjuda på lite flera tonfall och attityder än vad vi hittills fått se. En ledare kan inte alltid framstå som förstående och lättförstådd. 9 Småländskan Maria Larsson har jag lite svårt för; det erkänner jag. Hennes utstrålning känns lite för präktig och korrekt för mig. Hon är en rejäl person; inget snack om den saken. Men politik är mycket mer än så.
10 Stockholmaren Andreas Carlgren borde som miljöminister vara en huvudfigur i svensk politik i dessa klimatoroliga dagar. Men det är han inte. Något fattas. Miljö- och klimatfrågorna är kanske ännu alltför religiöst domedagspräglade för att ge plats för sedvanlig och sansad resultatpolitik av steg-för-steg-slaget? Eller är det så enkelt att Carlgren är lite lat?