LEDARE: Ooops! Vart tog året vägen?

I sitt tal till den partikongress som valde henne för ett år sedan talade Sahlin om Trygghet och Äventyr. Under de senaste 60-70 åren har inte socialdemokratin varit särskilt äventyrlig. Det trygga och bekanta har suttit i högsätet. Det är ingen dålig prioritering. Väljarna har oftast uppskattat socialdemokratins trygga framtoning. Men ibland kan det bli lite för mycket av det goda. Tryggheten bor granne med tråkigheten och självgodheten. Vi har det så bra och vi är bäst i världen och allt det där ni vet. Hur kul är det i längden? Det trygga och invanda sossestyret körde i diket förra valet. Alliansens förändringsagenda vann gehör hos väljarna. Äventyret hade större lockelse på folk än budskapet om mer av samma sak. Det finns dom som tyckte att det var äventyrligt nog i sig, att välja Mona Sahlin till partiordförande. Inte därför att hon är den första kvinnan på posten. Utan därför att hon är Mona Sahlin. Sedan barnsben är hon fast förankrad i den socialdemokratiska partitraditionen. När hon blev vald till partiledare hade hon varit riksdagsledamot i 25 år, partisekreterare i två år och statsråd i minst 10 år. Ovanpå allt detta ska vi inte glömma att Ingvar Carlsson, inkarnationen av allt det trygghetsbästa inom socialdemokratin, pekade ut henne som sin efterträdare redan på hösten 1995. Det som "stör" med Mona Sahlin är att hon likafullt är en egen Person. Hon är något mer, som Pink Floyd skaldade, än "just another brick in the wall".
Det är inga himlastormande politiska äventyr som Mona Sahlin vill segla ut på. Lite sund rådslagsomprövning här och där; det är vad hon förväntar sig av socialdemokratin. Hon vill bryta fixeringen vid driftsformer inom vård, skola omsorg, föra in ett mer avslappnat förhållningssätt till betyg och prov i skolorna, skapa en vettig arbetslinje i arbetsmarknadspolitiken, avdramatisera sex- och giftermålsfrågor och hon vill få till en mer pragmatisk Europapolitik. Hon står också för ett mer personligt tilltal i politiken. Hon vill kommunicera med väljarna som en människa till en annan. I opinionen har Mona Sahlin haft ett bra första år. Tillitssiffrorna hos SIFO har återbördats till de trygga nivåer där socialdemokratins folk känner igen sitt parti. Opponerandet mot alliansregeringen kan heller ingen klaga på. Socialdemokraternas skuggministrar sitter inte likt fågelungar i boet och väntar på att väljarna av egen kraft ska ge dem Rosenbad åter. Maud Olofssons idealbävrar skulle rodna i jämförelser med idogheten hos Östros, Österberg, Ylva Johansson och Astudillo. Borgerlighetens opinionsmakare störs av Mona Sahlins ovilja att redan nu slänga ur sig detaljerade vallöften om vad som skall ske vid en socialdemokratisk valseger 2010. I går hörde jag t ex DN: s politiske journalist Henrik Brors anklaga Sahlin för att ha "seglat på en räkmacka" under sitt första år som partiledare. Utifrån opinionsläget kan jag förstå Brors surhet. Socialdemokratin är ensam större än de fyra borgerliga partierna tillsammans. Men Sahlins räkmacka har faktiskt smörats och pyntats av alliansregeringen. Hon vore dum om hon inte tog för sig av den missnöjesmajonäs som Reinfeldt serverar. Det återstår drygt två år till nästa riksdagsval. Socialdemokraterna kommer att möta väljarna som ett tryggt alternativ till alliansregeringen. Under resan fram till valet kommer Mona Sahlin se till att delar av socialdemokratins politik utsätts för lite lätt, äventyrlig omprövning. Det är bra. Det behövs.

Information till våra läsare

Ledare: Ooops! Vart tog året vägen?

Nu har Mona Sahlin varit partiledare för socialdemokraterna i ett år. Ooops! Vart tog det året vägen? Även om tillvaron i politisk opposition är seg och på ett sätt, rätt så meningslös - regeringen gör som den vill - så rusar dagarna fram fort när de betraktas i backspegeln.