Efter SVT:s granskning av hur vissa jobbcoacher arbetar har en animerad debatt blossat upp. Reformen från 2008 innebar i korthet att Arbetsförmedlingen ska erbjuda arbetssökande rehabilitering och jobbcoachning via kompletterande aktörer. Kritiken kokar ned till att det finns för många oseriösa aktörer, stora vinster och brist på utvärdering från statsmakterna.
Genomförande och uppföljning av jobbcoachreformen lämnar onekligen en hel del övrigt att önska. I en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) tydliggörs att informationen om företagens inriktning och coachernas kompetens har varit högst bristfällig. I praktiken ledde dessutom tidspressen till att den individanpassning och förbättrade matchning, som reformen syftade till, aldrig fick genomslag.
Det finns likväl skäl att nyansera debatten en smula. Somliga coachföretag som specialiserat sig på nyexaminerade akademiker har väsentligt nöjdare kunder än genomsnittet i branschen. För denna växande grupp på arbetsmarknaden är coachtanken rimlig. Tidigare fick nyexaminerade uppmaningen av Arbetsförmedlingen att hitta jobb på egen hand. Nu kan de få vägledning.
Det går att dra lärdom av jobbcoachreformen inför den mer genomgripande förändring av Arbetsförmedlingen som de flesta är överens om måste till. Såväl regering som opposition har signalerat att de vill förändra Arbetsförmedlingens uppdrag och konkurrensutsätta mer av dess nuvarande verksamhet.
Minst förändringsbenägna är moderater och vänsterpartister i ohelig allians.
Jusek har lanserat en fyrstegsraket för en effektivare förmedlingsverksamhet som också svarar mot akademikers behov. För det första, se över och renodla Arbetsförmedlingens uppdrag. Det är idag för brett och omfattar individer med helt skilda förutsättningar. Därför blir det problem med att konsekvent hålla hög kvalitet i verksamheten.
För det andra bör den arbetsförmedlande verksamheten konkurrensutsättas och läggas ut på flera aktörer. Dessa aktörer finns redan - inom ideell sektor och i form av privata företag. Genom en sådan reformering kan kvaliteten i insatserna förbättras. Samtidigt skulle de många kompetenta arbetsförmedlarna få en bredare arbetsmarknad.
De olika aktörerna bör, för det tredje, ges mandat och redskap att nischa sig mot olika branscher och grupper. Det skulle möjliggöra den effektiva och nödvändiga matchning som krävs på arbetsmarknaden.
Slutligen bör Arbetsförmedlingen ges uppdraget att, i samverkan med arbetsmarknadens parter, ta fram en modell för den framtida förmedlingsverksamheten. Utgångspunkten är att den enskilde arbetssökande ska kunna välja mellan godkända leverantörer av arbetsförmedlingstjänster. Det offentliga har kvar det övergripande ansvaret för att kvalitetssäkra verksamheten.
Kraven som ställs på leverantörerna ska vara tydliga, liksom uppföljningen av resultatet. En transparent oberoende bedömning av resultatet är därför ett måste.
Reformeringen av Arbetsförmedlingen måste ske varsamt och genomtänkt. Varje konkurrensutsättning bör omgärdas av kontrollsystem så att kvaliteten kan säkerställas. Samtidigt behöver den politiska samsyn som spirar över partigränserna när det gäller Arbetsförmedlingen tas tillvara. Sveriges kanske viktigaste myndighet måste fungera på bästa möjliga sätt, särskilt i en tid med så många arbetssökande. Framtidens arbetsmarknad är redan här. Den kräver en arbetsförmedlande verksamhet som också anpassas till akademikers behov.