Borgerlig politik uppmuntrar skillnader mellan människor. Socialdemokratisk politik vill minska skillnaderna mellan människor.
Borgerliga politiker är inte elakare än Socialdemokrater. På den borgerliga sidan uppfattas helt enkelt skillnader som sporrande och som en drivkraft för ett dynamiskt och starkare samhälle. På S-sidan råder den rakt motsatta uppfattningen. Små skillnader uppfattas som en plattform för ett tryggt och kreativt samhälle.
Denna motsättning dominerade duellen mellan Fredrik Reinfeldt (M) och Mona Sahlin (S).
Jobbskatteavdragets viktigaste syfte är att skapa skillnader mellan dem som arbetar och inte arbetar. En undersköterska har fått 1400 kronor mindre i skatt per månad. Blir undersköterskan arbetslös så har a-kassan sänkts med 1100 kronor i månaden. Mona Sahlin vill minska dessa skillnader. Blir hon statsminister så förbättras a-kassan. Och det blir heller inga fortsatta jobbskatteavdrag. Fredrik Reinfeldt vill öka dessa skillnader. Blir han statsminister så kommer inkomstskatten att sänkas ytterligare. Och a-kassan kommer inte att förbättras.
Frågan är om dessa skillnader har skapat jobb; eller om allt som uppnåtts endast är ökade inkomstklyftor?
Det mesta tyder på att jobbskatteavdrag är en förskönande omskrivning för sedvanliga skattesänkningar. Arbetslösheten i Sverige har ökat kraftigt sedan 2006. Ökade skillnader tycks inte vara ett framgångsrecept för den som vill minska arbetslösheten.
Mona Sahlin var offensiv i SVT i går kväll. Reinfeldt var inte dålig han heller. Hans svaga punkt är hans fixering vid ekonomiska skillnaders helbrägdagörande effekt. Skillnader mellan människor är lika naturligt som livet självt. Vi föds olika, vi lever olika och vi dör olika. Skillnader är helt ok. Livet vore outhärdligt trist utan skillnader. Men det finns ingen anledning att politiskt uppmuntra och förstärka dessa skillnader. Jobben blir inte fler för att fler blir fattiga.