Nyligen föreslog Expressens relativt liberala ledarsida att utbildningsministern och partiledaren Jan Björklund (FP) borde söka sig nya arbetsuppgifter om det inte var så att han visade mer Expressenlutande politisk geist i skolpolitiken.
På Svenska Dagbladets stabilt borgerliga ledarsida funderade den politiske chefredaktören PJ Anders Linder i höstas på om det inte var dags för Björklund att sadla om till justitieminister?
På det området kunde Jan Björklunds frenesi och reformiver komma bättre till pass än i skolan, ansåg Linder.
Jag tror att Svenskans ledarsida även skulle kunna stå ut med FP-ledaren som försvarsminister.
Gårdagens utspel från Jan Björklund var anmärkningsvärt tydligt och moderatkritiskt. Han vill ha amerikanska Patriot-missiler på Gotland, en fördubbling av armén, höjda försvarsanslag i miljardklassen och armébrigader i Skåne, Göteborg, Stockholm och i Norrbotten.
Försvarsminister Karin Enström (M) kunde säkerligen hålla sig för skratt när hon i går eftermiddag på svd.se kommenterade regeringskollegans militäroffensiv: "Det är lite märkligt att redan nu uttala sig så bestämt om vilka slutsatser som försvarsberedningen (2015) kommer landa i," sa försvarsministern. Vilket hon onekligen har rätt i.
Jag har inget uppsåt att försöka överdriva utspelets betydelse för sammanhållningen inom regeringen. Jan Björklunds försvarspolitiska uppfattningar är välkända och ofta uttalade. Skillnaden mellan nu och då är kanske att utbildningsministern nu levererar ett mer heltäckande alternativ till regeringens hittills förda försvarspolitik än vad han tidigare gjort.
En smula ögonbrynshöjande är också att Björklund så naket försöker exploatera det försvarspolitiska bryderi som Moderaterna försatt sig i. Två avgångna försvarsministrar, en sjukskriven ÖB, en militär slagkraft som enligt Försvarsmaktens ledning möjligen förmår att stå emot ett begränsat militärt anfall under en vecka på en plats och bantade försvarsanslag är omständigheter som naturligtvis lockar andra partier till inbrytningar.
Jan Björklund går förstås en balansgång. Å ena sidan tillstår han utan prut att det stämmer att Folkpartiet - precis som statsminister Fredrik Reinfeldt (M) brukar påpeka - har varit eniga med de andra allianspartierna om de försvarsbudgetar som regeringen lagt. Å andra sidan hävdar han att Rysslands upprustning har utvecklats på sätt som gör att det krävs andra och mer offensiva försvarsbudgetar framåt i tiden; lämpligtvis efter nästa val.
Kanske ska Björklunds missiler, miljarder och brigader i huvudsak uppfattas som ett tack för kaffet efter Reinfeldts jultal som helt ägnades åt vad som enligt Moderaterna borde göras inom skolpolitiken? Den som lever får se.
Jag tror emellertid att Jan Björklund inte skulle ha något emot att byta arbetsuppgifter i regeringen. Efter sex reformfrustande år i skolan har han nu hunnit så pass långt att han börjar riva upp lagar och reformer som han själv har infört. (Till exempel terminsvisa omdömen i högstadiet)
Han längtar nog till mer jungfruliga områden.