De allra flesta människor har ett avspänt förhållande till politiska partier. De benhårda fantasternas och enögda partigängarnas skara är liten och krympande. Denna utveckling styrs förmodligen av samma bildnings- och demokratitrend som gör utvecklade samhällen alltmer sekulära.
Allt färre tror blint på en Gud som styr och ställer med allt. Allt färre tror på ett Parti eller en Ism som det enda saliggörande.
Jag tillhör de klentrognas skara. Inget snack om den saken. Samtidigt är det inga problem för mig att vara medlem i både Svenska kyrkan och Socialdemokraterna. Jag ser båda föreningarna som kulturbärande institutioner med stora samhällsvärden.
Det betyder inte att jag förväntar mig eller än mindre kräver att dessa institutioner alltid uppträder precis som jag önskar.
Mina medlemskap i S och kyrkan hindrar mig heller inte från att uppskatta och värdera vad som görs på annat håll i samhälle och politik; i andra kyrkor och i andra partier.
Det enda jag har riktigt svårt för är överhetsläror av olika slag. Rasism är ett exempel på ett elitistiskt teoribygge som jag finner motbjudande. Kommunism är ett annat. I övrigt rör jag mig ganska obehindrat i det politiska landskapet.
Framväxten av de nya Moderaterna är t ex mycket intressant. Socialdemokraterna slösade bort en massa år på att skandera ?samma gamla höger? i stället för att noga analysera vad som var på väg att hända. I detta ämne har jag skrivit en hel del under de senaste åren.
Ofta har mitt anslag varit uppskattande. Den förändringsresa som Moderaterna har gjort är på många sätt imponerande. M är inte ?samma gamla höger? som en gång i tiden spjärnade emot den allmänna rösträtten. Moderaterna har heller ingen ?dold dagordning?. Deras dagordning är tvärtom väldigt öppen. De vill vinna val, de vill bilda regering och de vill myrsteg för myrsteg förändra samhället i mer privat riktning. För oss som gärna ser en mer inkluderande samhällsutveckling innebär de nya Moderaternas framgång en utmaning. Inte därför att Moderaterna har fel i allt de gör. Tvärtom har de gjort mycket bra. Vilket valresultaten är ett tydligt tecken på. Många väljare som tidigare röstat S röstar numera M. Väljarna är inte dumma. Och även om de vore dumma så får de likafullt alltid rätt i en demokrati.
Miljöpartiet är en annan glädjande planta i politikens trädgård. Gradvis har MP vuxit till sig, skaffat sig erfarenheter och skalat av sig yvigheter. Det är ett bra för svensk politik att ett progressivt parti som Miljöpartiet mycket väl kan vara en del av koalitionsregering efter nästa val.
Hjärtat klappar också lite extra för Centerpartiet. Somligt av det som Folkpartiet har åstadkommit på det skolpolitiska området har varit bra. Det finns många spännande Vänsterpartister. En av dem - Josefin Brink - har t o m skrivit ledare här på Folkbladet en vecka för några år sedan. Jimmie Åkesson är en skicklig politiker som nog kan tugga i sig lite fler väljare om inte de gamla partierna ser upp. Kristdemokraternas Göran Hägglund är både trevlig och klok. Håkan Juholt (S) har trampat rejält i klaveret. Men det hindrar inte att samme Juholt kan ha något spännande på gång när det gäller Socialdemokraternas framtida politik.
Så här kan jag hålla på. Min poäng är att ett öppet sinnelag är en stor tillgång när man ska kommentera politik och samhällsutveckling.
Tillvaron är inte endimensionell. Socialdemokraterna har vare sig fel eller rätt i allt vad de gör. Det har inte de andra partierna heller. Det är det som gör politiken så spännande.
Min utgångspunkt är självklart i grunden Socialdemokratisk. Men inte enögt eller stelt Socialdemokratisk. Snarare nyfiket Socialdemokratisk.
