Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

"Nej, men hon har ju svart hår!"

Norrköping2007-10-10 01:06
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
För ett tag sedan var jag ute och gick med min mamma. Då hände något som jag har funderat mycket på alltsedan dess. Stundtals blir jag förbannad, men ibland rycker jag lite på axlarna. Det var nämligen ingen dramatisk händelse även om det var allvarligt. I vilket fall som helst är jag väldigt förundrad. Det som hände var att en man som kände igen min mamma stannade oss för att småprata, vilket hör till vanligheterna när vi är ute och går. En bit in i deras småprat undrade han vem jag var, varpå mamma svarar att jag är hennes dotter. Jag kommer aldrig att glömma hans reaktion. Jag kunde se den totala förvirringen och bestörtningen i hans ögon. Han granskade mig snabbt och svarade: "Nej, men hon har ju svart hår!" Gissa om jag kände mig illa till mods när jag stod där och blev tittad på som något konstigt han aldrig tidigare hade skådat samtidigt som mamma förklarade att hennes man/min pappa är mörkhårig. Jag är fortfarande häpen. Vilken värld lever folk i?Mitt i min bestörthet började jag även tänka tillbaka på om jag hade varit med om något liknande någon gång tidigare. Svaret blev tyvärr ganska snabbt ja. En händelse som jag har burit med mig utspelades mitt under en lektion på högstadiet där jag gick i Åby. Jag tror att det var under en historielektion, vi läste i alla fall om utvandringen till Amerika. Vi kom då också att tala om invandring. Min lärare kände ett behov av att definiera vem som egentligen är invandrare, och pekade på mig inför hela klassen och sa: "Teresa är invandrare". Jag tyckte att det var konstigt eftersom jag är född i Norrköping. Men känslan jag kommer ihåg starkast är att jag blev besviken. För vad spelade det för roll? Jag tappade förtroendet för den läraren eftersom jag plötsligt blev osäker på med vilka ögon jag blev sedd. Jag kände mig udda.Liknande historier upplevs dagligen av väldigt många personer i vårt land. Men det är inte alltid det sker så öppet. Och när det händer är det sällan någon som märker. Vardagsrasismen, ofta i form av nedvärderande ord eller blickar, är så vanlig att man själv inte alltid reflekterar över när man blir drabbad av den. Istället är man ivrig att skaka bort obehaget och den skamliknande känslan. Ibland förväntas den till och med. Mot detta måste vi alla säga ifrån!"Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta. Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framförallt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart. Rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken." Olof Palme, 1965.
Läs mer om