På Hospitalsgatan 11 i Norrköping finns – bland mycket annat – en verksamhet för människor som är i Sysselsättningsgarantins Fas 3. På vanlig svenska betyder det att de har varit arbetslösa minst 450 dagar. De flesta mycket längre tid än så.
Häromdagen samlades deltagarna i Fas 3 gruppen i ett av rummen i lokalen för att samtala en stund om arbete, politik och media.
Jag var där.
Långtidsarbetslöshet är ett gissel. På ungefär samma sätt som att det bästa sättet att få ett arbete är att ha ett arbete så är det sämsta sättet att undvika arbetslöshet att vara arbetslös. Arbetslöshet föder lätt fortsatt arbetslöshet.
I dag är ungefär 70 000 vuxna människor långtidsarbetslösa i den meningen att de varit arbetslösa mer än två år. Utöver detta finns det runt 35 000 långtidsarbetslösa ungdomar som varit utan arbete i mer än ett halvår.
Risken är stor att uppgångar i konjunkturen med påföljande anställningsbehov går många av de arbetslösa förbi. Den som varit arbetslös en längre tid står sig ofta slätt i konkurrensen med nyligt arbetslösa och/eller med människor som redan är ute i arbetslivet.
Nedgångar i konjunkturen med påföljande varsel och uppsägningar riskerar samtidigt att putta de redan arbetslösa människorna ännu längre bak i kön av människor som vill ha ett jobb.
Ibland förs mycket förenklade förslag och synpunkter fram i arbetslöshetsdebatten. Ett av de mer verklighetsfrämmande inslagen i detta sammanhang är uppfattningar av typen ”anställ de arbetslösa i offentlig sektor.” Som om det just i offentlig sektor skulle finnas 100 000 jobb som vem som helst kan kliva in från gatan och ansvara för!
Sannolikt vore det mer relevant – om än inte mindre verklighetsfrämmande som förslag – att propagera för att 100 000 långtidsarbetslösa skulle anställas i den privata sektorn där antalet hyfsat enkla och i vart fall i teorin mer lättillgängliga arbeten torde vara betydligt fler än i den offentliga sektorn.
Det värsta med propåer om ”enkla lösningar” av slaget ovan är inte den nedvärderande synen på arbeten i den offentliga sektorn. Synen på långtidsarbetslösa människor som en stor klump som man kan skicka hit eller dit – oavsett individuella förutsättningar – är i mina ögon ännu värre.
Det finns inga enkla svar på långtidsarbetslöshetens svåra frågor. Vilket alls inte är synonymt med att säga att det inte finns några bra svar överhuvudtaget.
I den socialdemokratiska budgetmotionen som presenterades i veckan finns ett antal genomtänkta ansatser till svar som jag hoppas ska få chansen att sättas på verklighetens prov.
Några av de människor jag mötte på Hospitalsgatan i Norrköping skulle säkert med gott resultat kunna kompetensrustas för jobb i bristyrken. Ytterligare några skulle kunna studera med god framgång. Andra skulle kunna arbeta i offentligt finansierade plusjobb av olika slag. Några skulle sannolikt aldrig komma i jobb. Men kunna ha ett bra liv i alla fall; befrias från arbetskraften och slippa titeln långtidsarbetslös på det viset.