Inga krig, inga diktatorer, inga vulkanutbrott, inga öknar. Hundra års politiskt arbete har gjort Sverige till ett av de vänligaste och tryggaste länderna i världen. Inte nog ofta tänker vi kvinnor på att vi har mycket god omsorg för både barn, sjuka och gamla och att det har gjort det möjligt för oss att ha ett eget liv. Problemen i många länder ligger i att kvinnor antas sköta all vård och omsorg. De har inte möjlighet att ta sin del i arbetslivet och bygga upp en trygg tillvaro för egen del. Samhället går miste om produktiva skattebetalare och kvinnorna är beroende av familjen. Fagert tal om att familjen tar hand om de sina, hjälper inte det är kvinnorna som får ta mest ansvar.
Ibland tycker vi att många svenskar har blivit lite för medgörliga ändå,. En del yrkesgrupper borde allt ilskna till. Ta t ex lärarna, som gnor för att göra våra barn i stånd att möta vuxenlivet. Tack och lov brukar det bli folk av nästan alla ungar, kanske efter en del strul när mognaden inte går så fort. Elever, som behöver mer stöd för att hitta rätt, brukar oftast få det. Vad får lärarna för tack för det? Jo skäll och gnäll. När inte ungarna beter sej som änglar är det lärarnas fel. Svenska elever ska vara bäst i världen och hör sen! Man jämför resultat som enligt all pedagogisk erfarenhet inte är jämförbara och går ut med larmrapporter. Jan Björklund anser att man ska kunna det han lärde sej, trots att datoriseringen har ändrat både behov och metoder.
Vårdpersonal i olika funktioner, från vaggan till graven, ligger i som Maud Olofssons bävrar för att ta hand om, utveckla, habilitera, reparera, sköta om och ge ett hyggligt liv. Vad är det vi hör talas om? Jo om det som inte blev så bra, om misstagen och glömskan mitt i stressen. Vårdpersonal ska alltid vara perfekt tålmodiga, ska minnas, hinna och vara vänliga även mot surkartar. Vårdpersonal ska ge besparingarna när samhället ska spara. Till råga på eländet ska dom behöva höra Fredrik Reinfeldt försäkra att undersköterskorna är så väldigt glada över att få jobbskatteavdrag, de som har lägre löner än andra grupper med liknande utbildning och ansvar. Varför ryter inte vårdpersonal till så det hörs?
Och när kommer stridssignalen från pensionärerna? Varför ryter inte vi? Varför samordnar sej inte Sveriges mer än en miljon personer som har jobbat ihop till ett anständigt liv till kraftfulla protester när vi till och med ska betala mer skatt än dom som fortfarande är i tjänst? Vi kallas tärande och framställs som en börda för framtidens skattebetalare, de generationer som vi har fött upp. Man hör emellanåt ett stilla gnöl men inga rytanden. Ja vi vill inte ha kravaller på Sergels Torg, men mer vresighet vore på plats. Ut med plakaten fru Svensson med make! Som man sa en gång: Gör din plikt, kräv din rätt!