Centerpartiets ledare Annie Lööf har det besvärligt. Inte i någon Juholtsk mening; hon har ännu kärntrupperna i riksdags- partistyrelse- och kommunalrådskretsarna i sitt parti med sig. Spekulationerna om hennes snara avgång håller jag inte för trovärdiga i det korta perspektivet.
Visst finns det missnöje likt det som Bo Dockered ger uttryck för i debattspalten i Folkbladet i dag. Allmänt missnöje får emellertid alla partiledare hantera. Mindre när det går bra. Mer när det går dåligt.
Men visst har Annie Lööf anledning att vara orolig. Att dras in i mediala konflikter och skandaler som handlar om förmåner och fester för stora skattepengar är alltid extra allvarligt i en förtroendeverksamhet som politik. På det området har hon inte råd med ytterligare tillkortakommanden.
Hennes kommande publika framträdanden behöver inte vara succéer; sådana är inte lätta att snyta ut ur näsan. Kravet från partifolket handlar mer om att undvika klavertramp utan att för den sakens skull bli menlös. Hon behöver steg för steg försöka lägga julfesteländet bakom sig. Med lite tur och förlig vind kan nog Lööf klara av den saken.
Personligen tror jag att Annie Lööfs stora utmaning är att bli tagen på riktigt allvar. Hon bar med sig en "floskelstämpel" in i sitt nya uppdrag. Bilden av att vara en människa som har svårt att uttrycka sig begripligt och vardagligt har förstärkts under det gångna året. Det tycks som om Lööf har svårt att tala på något annat språk än "politiska", som författaren Linda Skugge så träffande har benämnt det alltför floskelbehängda uttryckssättet i politiska sammanhang.