Murar faller även i Sverige
I dag är det 20 år sedan Muren föll. Widar Andersson drar paralleller till dagens politik. Foto: John Gaps/Scanpix
Foto: JOHN GAPS III
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag minns inte så väldigt mycket från resan. Det som fastnat i minnet är öl med bratwurst och kartoffelsalat, de ruskigt snabba hissarna på Interturisthotellet, en misslyckad flirt med en kvinnlig skolkamrat och ett absurt 1: a majfirande i Östberlin med grymt berusade medborgare och tungt beväpnade militärer. Jag minns också att jag på en av de guidade bussturerna frågade vart alla Socialdemokrater tagit vägen i Östtyskland? Med antydan till ett snett leende i mungipan svarade den svensktalande guiden att de hade insett "den historiska nödvändigheten" av att solidarisera sig med arbetarnas socialistiska parti. Och så Muren förstås. Den glömmer jag aldrig. n n I dag är det tjugo år sedan Muren öppnades. Snart försvann den. Diktaturerna föll i land efter land. Oftast gick det fredligt tillväga.
Det rumänska diktatorparet Ceausescu fick sätta livet till på juldagen 1989. I övrigt var det mer sammet än schavotter som präglade omvälvningen. I ett förord till broschyren "Demokratins triumf" (Jarl Hjalmarsson stiftelsen, 2009) skriver utrikesminister Carl Bildt att frihetshösten 1989 markerade slutet på en trekvartssekel lång period av krig, konflikter, förtryck och diktatur som plågat folken i Öst- och Centraleuropa sedan första världskriget bröt ut 1914. n n På några få månader, skriver Bildt, förpassades "kommunism och socialism till historiens skräpkammare". Låt oss hoppas att Bildt har rätt. Det finns tecken i skyn som pekar i Bildts riktning. Här hemma i Sverige har t ex det gamla kommunistpartiet känt av de historiska nödvändigheternas vingslag. Tjugo år efter Muren är Vänsterpartiet i full färd med att försöka bilda regering tillsammans med Socialdemokrater och Gröna liberaler. Jag vet inte om Carl Bildt gläds av just denna aspekt av Murens fall. Men jag tycker det är kul.