Moster Svea hade en ljuvlig dröm, hon skulle starta restaurang med världens längsta smörgåsbord. Swedish Smorgasbord är världsberömt inte bara i Sverige utom utomlands med. ?Jag ska bjuda hit pengastinna kunder så blir dom så förtjusta att dom satsar massor här? tänkte hon. Sagt och gjort, Svea bjöd in och smörgåsbordet räckte från Ystad till Haparanda. Gästerna kom och högg in med frisk aptit, ja dom slukade faktiskt både mat och porslin och var sin bit av duken med. Det enda som blev över åt Svea var avgnagda ben och annat som inte gästerna ville ha. Inte var dom så pigga på att betala kalaset heller, nej dom plockade med sej det dom inte kunde svälja själva för att skicka hem till sitt eget skafferi. Svea vaknade lyckligtvis innan hela bordet rök med.
Ja här har ni en liknelse som passar in på fler områden, men just nu tänker vi prata buss- och tågtrafik. Det håller på att barka direkt åt skogen om vi inte snabbt får ordning på transporterna. Vi menar inte att allt var perfekt på goda gamla SJ:s tid, men nu är det rena röran. Här är några exempel:
Deutsche Bahn kör Botniabanan, Kinnekullebanan, skånska Pågatågen och Östgötapendeln. Dom ska ta över Roslagsbanan. Danske Statsbaner håller i Krösatågen i Småland och Upptåget i Uppland. Norges Statsbaner opererar i Gävleborg, Bergslagen och Värmland. Veolia kör Mittnabotåget, Kustpilen, Öresundstågen, en del lokaltåg i Stockholm och våra egna spårvagnar i Norrköping. Hongkongbolaget Mass Transport Railway kör tunnelbanan i Stockholm och Macquarie Group i Australien kör Arlandatåget. Kvar har SJ ett skelett, som Sverige inte har lyckats kränga än.
Förhoppningsvis har bolagen lovat samarbeta sinsemellan, men framför allt har dom lovat sina egna ägare att tjäna pengar. Det har blivit uppenbart att man ofta har underskattat kostnaderna när man lade in anbud. Offerterna har inte hållit ens om man har pressat personal och underhåll bortom all anständighet. Resultatet är inställda tåg, förseningar och förvirring. Det medför förslitningsskador bland personalen och skenande kostnader för brister inom infrastrukturen. Det är bedrövligt när så många trafikanter vill bidra till klimatförbättringar och det skrämmer många. Osäkerheten är ett elände för företag, som är beroende av att transporterna fungerar. Det är dessutom bedrövligt eftersom det innebär att svenska passagerare ska bidra till att berika folk som har mer än nog förut. Det är verkligen en hemsk parodi på internationell samverkan. Men när allt det här är så uppenbart, varför gör inte landets regering något då? Ja det skulle vi verkligen vilja veta.