En av dagarna under Almedalsveckan medverkade jag på ett möte med Göteborgs Stadsmission. Det var ett kärt återseende. För omkring 15 år sedan hade vi en hel del med varandra att skaffa. Jag var Socialdepartementets utredare i hemlöshetsfrågan. Göteborgs Stadsmission var – och är – en framstående aktör på de hemlösas sida.
På mötet i Visby medverkade bland annat biskopen i Göteborg, en cheftjänsteman från Göteborg och ett borgarråd från Stockholm. Mötets innehåll gav underlag för två till synes helt disparata slutsatser. Dels konstaterade jag att mycket har hänt sedan mina mest aktiva dagar i hemlöshetsvärlden. Dels kändes omdömet att inget har hänt, som minst lika rimligt.
Det som har hänt är att tänkandet har utvecklats under det senaste decenniet. Många av de moralistiska perspektiven har sjunkit i bakgrunden till förmån för ett rakare fokus på hemlöshetsproblemets kärna: Avsaknaden av något som den enskilde kan kalla för ett hem.
När jag runt millennieskiftet inledde mitt utredande gjorde jag inledningsvis den för mig omvälvande upptäckten att hemlöshetsarbetet i många kommuner handlade om helt andra saker än just hem.
Arbetet dominerades av insatser som syftade till att få de hemlösa människorna tillräckligt nyktra och tillräckligt psykiskt stabila för att kunna bo i en ordinär lägenhet. I ett otal varianter av "boendetrappor" förväntades de hemlösa kvalificera sig för allt högre grader av hemliknande boenden. På den översta nivån väntade ett eget kontrakt, egna nycklar och självbestämmande i ett eget hem.
Problemet var bara att ytterst få nådde upp till den högsta nivån. Kraven var feltänkta och i grunden orealistiska.
Det finns ett antal hundra tusen svenskar med grava alkoholproblem. Psykisk ohälsa är något av ett folkhälsoproblem. De allra flesta alkoholproblematiker och den stora majoriteten av människor med psykiska funktionsnedsättningar lever i sina egna hem i villor, bostadsrätter och i hyreshus; utan någon som helst kontakt med socialtjänsten.
Möjligheten att ha ett hem är kort sagt inte villkorad med nykterhet och psykisk hälsa. Faktum är att väldigt många i medelklassen skulle få lämna sina hem om kvalificeringskraven i hemlöshetssfärens boendetrappor skulle appliceras på dem.
Var och en förstår det orimliga i att rikta sådana krav mot några av samhällets mest nätverksfattiga och socialt trasiga grupper. Kuttingen behöver vändas helt om. Först bistånd till något som den enskilde upplever som ett autonomt hem. Därefter eventuella och individuellt överenskomna stödinsatser av olika slag.
Som sagt. Mycket har hänt när det gäller tänkandet. Det konstaterade jag på mötet med Stadsmissionen. "Hemmet först" är numera ledmotivet för de flesta som tänker i hemlöshetsfrågan.
Däremot har i stort sett inget hänt på de praktiska nivåerna. I Stockholm finns endast en handfull lägenheter – bland tusentals ”provboenden” – där den enskilde har fått hjälp med ett anpassat hem. Situationen är ungefär likadan i Göteborg och i de flesta andra städer.
Ska det behöva ta femton år till innan de hemlösa slipper uppfostras innan de kan få chans att skapa sig ett hem där de trivs?