Monas match med medierna
John Major var Tory-ledare och brittisk premiärminister några år efter Margaret Thatcher och innan Labours Tony Blair tog över. Det gick utför de sista åren för stackars John. Mediebilden fläckades av skandaler där sex och pengar var stående ingredienser. John Major själv framställdes ofta som en tönt.
Foto: Annika af Klercker / SvD / SCANPIX
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
"Mona har en enorm erfarenhet, ändå vill det sig inte riktigt. Jag fattar det faktiskt inte. Vänsterkrafter och feminister hävdar ofta att Mona mobbas för att hon är kvinna och för att majoriteten av den svenska pressen är borgerlig. Ju mer jag tänker på det, desto mer tycker jag att de har en poäng. Jag ser ingen öppen konspiration, men väl en omedveten slentrian."
Jag vet inte hur många medieinslag eller debatter jag har hört och sett det senaste året som har fokuserat på Mona Salins ledarskap. Hennes personliga egenskaper snarare än själva politiken har varit det sammanbindande temat. I dagens medievärld är personernas trovärdighet politikens kulturella kapital. Mona Sahlins egen mediehistoria har också haft sina höjdpunkter och lågvattenmärken. Först var hon en stjärna på den socialdemokratiska himlen. Sedan föll hon rakt genom golvet under den så kallade Toblerone-affären. Det är som om den som en gång visat svaghet riskerar att drabbas av samma drev igen. Fast lite mer subtilt den här gången. Och det självförtroende hon hade för 15 år sedan tycks inte lika självklart längre. Eller är det bara ett sken, ett mediesken som skymmer det viktiga politikens själva innehåll? Ibland är journalisterna som en skock hyenor om ger sig på den som bär ett sår eller en blessyr. Ett slags jakt på svaghet. Många av de så kallade dreven har haft den karaktären. Från Rainer till Stegö Chilò. Och flera politiska ledare har dissats i offentligheten. Av mediala och politiska skäl. Centerledaren Torbjörn Fälldin på sin tid uppfattades som bonnig av journalisterna. Lennart Bodström jagades, inte bara av ubåtar, utan även av försvarsvurmande murvlar. Och Ulf Adelsohn, han var väl ingen riktig moderat i sin berömda bastkjol. Mona Sahlin har inget annat val än att ta medietjuren vid hornen. Och efter regn kommer solsken. Eller efter nedförsbacke, kanske en uppförsbacke? Men ett mått av reflektion borde ändå vara på sin plats. För alla som deltar i mediernas reflexvärld finns det som Viggo Cavling var inne på skäl att fundera över den omedvetna eller kanske medvetna politiska och mediala slentrianen.