Vid 24 års ålder har drygt 90 procent av alla ungdomar en godkänd gymnasieutbildning. Många av de elever som hoppar av ungdomsgymnasiet skaffar sig några år senare gymnasiekompetens på Komvux eller motsvarande utbildningar. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) publicerade i går rapporten "Motverka studieavbrott". Rapporten är en blandning av tillgänglig statistik - likt uppgiften ovan - och råd och tips om hur kommunala skolägare ska bete sig för att minska studieavbrotten.
Per-Arne Andersson är avdelningschef på SKL. I en intervju med TT säger Andersson att "det är ett intensivt, engagerat arbete som verkar vara lösningen, inte stora reformer och förändringar".
Så kan det säkert vara.
I rapporten redovisas resultat från nio kommunala gymnasieskolor runt om i landet. Skolorna representerar en stor spännvidd vad gäller program, storlekar och socioekonomiska omständigheter. Skillnaderna är mycket stora mellan hur kommunerna sköter sig som skolägare. I den sämsta kommunen var det endast 43 procent av eleverna som klarade av att genomföra gymnasieutbildningen på tre år. I den bästa kommunen 88 procent. Utrymmet för mer av "intensivt och engagerat arbete" torde vara mycket stort på sina håll. Det utesluter emellertid inte att det också kan vara befogat med en eller annan "reform och förändring".
SKL: s rapport sällar sig till raden av undersökningar och inspektioner som har det gemensamt att de berättar historien om gymnasieskolan som en bransch med urdålig produktivitet. En jämförelse mellan insatta resurser - treåriga gymnasieskolor i nästan varje kommun - och resultat - mellan 43 och 88 procent som klarar utbildningen - visar kort sagt på en enorm misshushållning med medborgarnas skattepengar, med lärares arbetskraft och med unga människors liv och tid.
Resultatet på "sista raden" - drygt 90 procent har gymnasiekompetens vid 24 års ålder - indikerar att det finns goda förutsättningar att nå goda resultat. Gymnasieutbildningen förefaller att lida av en betydande mis-match. De stora resurser som satsas på 16-19-åringar ger ett tämligen klent utfall medan de relativt små resurser som satsas på Komvux för 20-24-åringar ger ett ganska gott utfall.
I SKL:s rapport framtonar en bild av att somliga kommuner inte visar något större intresse för sina gymnasieskolor. De har inte speciellt höga ambitioner. Skolägandet bedrivs på slentrian; vi har en gymnasieskola för att vi har haft en gymnasieskola och för att vi ska ha en gymnasieskola för att hålla ungdomarna kvar på hemmaplan. Det duger inte. 98 procent av alla 16-åringar söker till en gymnasieutbildning. Alla av dem söker inte därför att de absolut vill gå i skolan. De söker eftersom gymnasiestudier är norm för 16-20-åringar i Sverige. Statens ansvar som normgivare för ungdomars beteenden bör självfallet också inkludera ett ansvar som normgivare för vad som krävs för att äga och driva en gymnasieskola. Här finns utrymme för reformer och förändringar.