Mer Skrå än Marknad
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Byggnäringen är stor i Sverige. Men den borde vara ändå större. Jämfört med många andra länder byggs det för få vägar, järnvägar och hus i vårt land. Från näringens aktörer hävdas ofta att det är politikerna som sviker; anslår riksdagen mer pengar till byggande så kommer det att byggas mer. Någon sanning ligger det väl i det. Men byggnäringen har också ett antal hemmalagade problem som alstrar kostnader och ineffektivitet. Byggindustrins företag och medarbetare har ett stort eget ansvar. Med effektivare byggföretag skulle mer bli byggt. En märklig omständighet med byggindustrin är att priserna på företagens tjänster och varor stiger dramatiskt när efterfrågan på byggande ökar. Byggsektorns priser stiger betydligt mer än vad de gör på andra marknader. Ökad efterfrågan fungerar i och för sig prishöjande inom de flesta sektorer. Men det speciella med byggnäringen är att vare sig utbudet av byggtjänster eller produktiviteten i byggandet ökar när efterfrågan stiger. Det enda som händer är att samtliga inblandade i byggnäringen höjer priserna. Byggindustrin påminner i de delarna mer om en skråliknande bransch än om en marknadsekonomi med utvecklande konkurrens. Den skråliknande slutenheten förstärks och betonas av andra företeelser som vittnar om brister när det gäller dynamisk konkurrens och utvecklingsiver. Medarbetarna i byggnäringen är påfallande enkönade och enfärgade. Vita män är normen bland byggstämmans direktörer och genom alla led av byggchefer, platschefer, löneingenjörer och ombudsmän och ut till timmermän och snickare. Jag har absolut inget emot vita män. Men det finns annat slags folk också. Konkurrensutsatta och dynamiska branscher kännetecknas bland annat av mångfald och bredd bland medarbetarna. Mångfalden har inte det minsta med politisk korrekthet att göra. Mångfald är bra för affärerna. Den som söker medarbetare ur alla befolkningsgrupper har kort sagt mycket större chanser att rekrytera de mest kompetenta medarbetarna. Men byggnäringen rullar på i gamla manliga och svenska hjulspår. För mig är det ett av många tecken på för klen konkurrens och för svagt omvandlingstryck. Det går bra att göra "som vi alltid har gjort" eftersom alla andra också gör precis som de alltid har gjort. Ett annat uttryck för bristen på omvandlingstryck är byggindustrins relativa ointresse för ny, rationaliserande och produktivitetsförbättrande teknik. Investeringar i nya, smarta lösningar är inte attraktiva när alternativet är att ta mer betalt för gammal teknik. Byggnäringen håller sig också med märkliga lönesystem och ritualiserade konflikter. Sådant har man bara råd med om man räknar med att omvärlden håller sig på avstånd. Fack och företag har delvis motstående intressen när det gäller fördelning av löner och vinster. Men i tillväxt- och produktivitetsfrågor bör det råda partnerskap och utvecklat samarbete. Inom stora och konkurrensutsatta delar av den svenska arbetsmarknaden finns sådana partnerskap reglerade i avtal mellan parterna. Byggnäringen har all anledning att utvecklas i en liknande riktning. Innovativa och effektiva företag kan erbjuda bättre löner och arbetsvillkor än vad andra gör. Byggsektorns fackföreningar borde därför driva på för att få moderna och tillväxtorienterade avtal på plats.