Det finns många som klagar på marknaden. Det gör inte jag. I vart fall skulle jag aldrig drömma om att klaga på Finspångs marknad. I går var det dags igen. Jag var där tillsammans med Folkbladetkollegorna Torbjörn, Frida och Carolina. Vi hade en bra dag bland nya och gamla läsare.
Mittemot Folkbladets tält stod några yngre knallar. De sålde små batteristyrda hundar som hoppar runt och skäller. Strax intill stod en annan knalle som också sålde batterihundar. När jag vandrade uppåt Bergslagsvägens alla stånd såg jag ytterligare tre stånd där skällande och sladdförsedda hundar var till salu.
Vad jag minns från förra årets Finspångsmarknad så var det inte alls så många skällande batterihundar i stånden då. Något har således hänt mellan då och nu. Marknadens osynliga hand har på något sätt agerat. Förmodligen handlar det om härmning. Någon knalle på någon marknad har lagt märke till att någon knalle som sålde skällande hundar gjorde bra affärer. Och så rullade det på under året ända fram till Finspångs marknad. Och plötsligt var det minst fem batterihundsförsäljare på marknaden.
Säljare är emellertid bara en sida av myntet. För att det ska bli affärer på marknaden krävs det också köpare. Jag lade märke till att köparna flockades framför en av de två hundsäljarna som stod bredvid varandra. Medan den andre knallen var helt kundlös i långa perioder. Vilken marknadsmekanism som styrde köparnas beteenden är svårt att veta. Hundarna var väldigt lika. Prisen var väldigt lika. Knallarna var också lika varandra. En sålde mycket. En sålde nästan inget. Marknaden har sina mysterier. Inget är givet på förhand. Därför gillar jag marknader. Särskilt den i Finspång.