Maria Arnholm (FP) är nytt statsråd i utbildningsdepartementet med ansvar för jämställdhetsfrågorna i regeringen. Arnholm utsågs i går sedan det meddelats att Nyamko Sabuni lämnar sitt uppdrag i statsrådskretsen.
Vid regeringsbildningen efter valet 2010 förlorade Sabuni den halva av sitt jobb där hon visat mest profilerat engagemang. Folkpartiledaren Jan Björklund tog in Erik Ullenhag som ansvarig för integrationspolitiken. Sabuni fick hålla till godo med jämställdhetsfrågorna. Hon bet i det sura äpplet. Men redan för ett år sedan gjorde hon offentligt att hon inte tänkte fortsätta vare sig i riksdag eller i regering efter valet 2014. Redan där var hennes politiska saga över.
Ett statsråd som säger att hon ska avgå vid ett bestämt tillfälle i framtiden kan nämligen lika gärna avgå på en gång. Allmänheten, media och medarbetarna på departementet tappar intresset. Politiken tappar tempo. Fokus förskjuts till spekulationer om vem som ska efterträda den som ska sluta.
Nu slipper vi fundera mer på det.
Maria Arnholm har 1, 5 år på sig att göra Alliansen mer konkurrenskraftig på jämställdhetens slagfält.
Maria Arnholm är en politisk veteran trots att hon bara är 55 år ung. Hon hade en bra första dag på jobbet. Hon svarade ett kort och enkelt "ja" på den obligatoriska frågan om hon är feminist. Hennes företrädare krånglade till det för sig på den punkten. Vilket förföljde henne under hela hennes ämbetsperiod. Sådant tänker inte Maria Arnholm slösa tid och kraft på.
"Maria Arnholm är feminist och direktör", sa Jan Björklund på pressträffen då hon presenterades.
Vilket var en elegant passning till såväl vänstersidan - som historiskt har ett slags tolkningsföreträde vad gäller feminism - som till näringslivets direktörer vilka regelmässigt reser ragg när det klena antalet bolagsstyrelsekvinnor kommer på tal.
Maria Arnholm har engagerat sig i jämställdhetsfrågor sedan 1980-talet. Hennes utnämning möttes med respektfulla kommentarer från bland annat Ylva Johansson (S) och Jonas Sjöstedt (V). Hon har definitivt chansen att göra nytta för sitt politiska lag och för sakfrågan som sådan.
Men man vet aldrig hur det kommer att gå.
Att vara statsråd är ett svårt jobb. Ministrarna kan grovt delas in i fyra ligor.
"Superligan" består av Bildt, Borg och Reinfeldt.
Den stora bulken av statsråd ingår i "maskinligan". De sliter på i den politiska maskinen utan att göra så mycket samhällsväsen av sig. Erlandsson, Norman, Hatt, Elmsäter-Svärd, Björling, Ullenhag, Hägglund, Larsson och många fler ser till att verksamheten rullar på inom sina respektive fögderier. Men mycket mer än så är det inte.
Mer spännande är "reformligan". En handfull ministrar - till exempel Kristersson, Carlsson, Björklund, möjligen Attefall och någon mer - driver samhällsförändrande projekt med allt vad det innebär av motstånd, framsteg och dådkraft.
"Felligan" ska man passa sig för. Här finns statsråd som Ask, Enström och Engström som bara uppmärksammas när det blir fel med försvarsförmågan, arbetslösheten och polisutredningar.
I sina första intervjuer sa Maria Arnholm att "löneskillnaderna mellan män och kvinnor är den viktigaste jämställdhetsfrågan".
Det är utifrån detta uttalande hon kommer att bedömas. Jag hoppas att hon knör sig in i reformligan.