Ibland blir det bara för mycket och den senaste tiden kan verkligen sammanfattas "to much". Jag tänker på hur det allt snabbare nyhetsflödet ibland slår emot oss, och när det gör det står vi där helt oförberedda, utan flytvästar eller fallskärmar, för informationen.
Förra veckan satt jag i bilen hem från Finspång, rätt trött i huvudet efter en stressig och innehållsrik dag. Det sista som hände under arbetsdagen var att jag fick skriva om den olycka (utelämnar "tragiska", ett ord som ofta används i olyckssammanhang, men finns det någon olycka som inte är just "tragisk"?) där en 86-årig kvinna omkom efter att ha blivit påbackad på en Ica-parkering i Finspång. Sådant berör alltid och att behöva ringa samtal för att få veta detaljer är inte den roligaste arbetsuppgiften som journalist om jag säger så. Helst ville man ha en bild från stället det hände på, men av tidsskäl hann jag inte och sådant grämer jag mig alltid för, då min personlighet alltid säger: prestera, gör rätt.
Hur som haver satt jag där i bilen, lite uppskärrad, slölyssnade på radio Östergötland och tittade ut över skogen som omringar 51:an. Någon bra låt fick mig att slappna av lite, men precis vid Svärtingeavfarten kommer Petter Ahnoffs röst in och kan meddela att man "tror" att Stefan Liv omkommit i flygkraschen i Ryssland.
Jag hade varit så upptagen hela dagen att jag knappt haft tid för riksnyheterna, men jag hade varit inne på en av kvällstidningarna och sett rubriken om en krasch i Ryssland, och vet ni? Jag brydde mig knappt! Det händer liksom för ofta, man blir avslagen, där kan man kanske hitta undantaget i att ha byggt upp ett försvar mot nyhetsflödet? Men nu satt jag där och fick genast ont i magen. När det handlar om svenskar inblandade berör det helt plötsligt, oavsett var på jordklotet det sker, och när det kryper så nära inpå att det är en känd person som man har någon slags relation till och respekt för, om än inte personlig, ja då rämnar den där skyddsbarriären direkt. Klumpen i halsen satt som en smäck.
I de situationerna, när det helt enkelt blir för mycket, skulle jag helst vilja kunna stänga av världen för ett tag, flyga iväg till någon slags verklighet där allt är rosa och sedan ta med mig skimret tillbaka till den riktiga verkligheten. Nu fungerar jag ju minst av allt på det sättet, snarare insuper jag det hela än mer och går in i någon slags deppighet som är svår att ta sig ur.
Men. Som tur är har människan den ovärderliga förmågan att läka sig själv och lyckas ta sig upp ur träsket. Så även jag. Det tar olika lång tid för alla och olika lång tid beroende på hur illa det är. Men ändå. Och även om jag fortfarande nu, och framför allt dagarna efter flygkraschen, fick tårar i ögonen från minnesceremonier i Kinnarps Arena, Johan Davidssons tårfyllda presskonferens och blotta tanken på de två små faderslösa barnen, så fixar kroppen en överlevnad på något sätt. Med "hjärtat fullt av stygn" som Mia Skäringer säger.