20 september kommenterade Widar Andersson kravet på stopp för vinstsyftande företag i välfärden som förts fram av Malmös socialdemokrater. Widar konstaterade att "Det finns gott om skilda uppfattningar i denna fråga. Saken kan vridas och vändas på ur olika perspektiv. Själv föredrar jag verklighetsförankrade och pragmatiska argument." Folkbladets chefredaktör reagerade framförallt på de glidande uppgifterna om vinsternas omfattning som Malmös kommunalråd Andreas Schönström hänvisade till: "Enligt Andreas Schönström går välfärdsföretagen med 7, 2 miljarder kronor i vinst. Pengar som skulle räcka till 20 000 nyanställningar i offentlig sektor. Påståendet är hämtat från Vänsterpartiets aggressiva agitation. Vilket inte gör det sannare."
Nu har Andreas Schönström och ordföranden för Malmös socialdemokrater Joakim Sandell inkommit med en replik. Widar Andersson kommenterar repliken.
Vi ser gärna fler aktörer i välfärden
Först och främst vill vi göra klart att vårt förslag från Malmös Socialdemokrater, om att verka mot vinstuttag i välfärden inte är riktat mot privata utförare. Vi vill skapa den allra bästa välfärden i världen och då måste de skattemedel vi alla bidrar med, användas fullt ut och eventuella överskott måste gå tillbaka till verksamheten. Vi ser gärna fler utövare i välfärdssektorn, men syftet får aldrig vara att göra vinst. Därför anser vi också att riskkapitalbolag inte har något att hämta i dessa verksamheter.
Replik
I sin ledare i Folkbladet den 20/9 påstår Widar Andersson, efter att ha ringt upp de privata ägarna, att inte mer än ca 30 miljoner tas ut i vinst. För det första tycker vi att det är lite naivt av Andersson att bygga sina argument på uppgifter från den organisation som representerar företagens ägare. För det andra verkar han vara helt ovetande om hur de stora riskkapitalbolagen går tillväga för att plocka ut miljarder snarare än miljoner av våra skattemedel. De tar sällan ut ren vinst efter skatt utan de lånar stora belopp, köper upp välfärdsverksamheter billigt och sedan säljer de dem väldigt dyrt. Det är en ekonomisk högrisklek med våra skattemedel på ett sätt som knappast kan ses som varken utvecklande för välfärden eller som något som skapar mångfald och valfrihet.
Förr målades ofta en idyllisk bild upp om föräldrar som skulle starta kooperativa dagis, om personal i omsorgen som skulle ta över äldreboenden och om lärare som skulle börja driva skolor. Personal och brukare skulle engageras mer i verksamheten och nya arbetssätt och metoder skulle mejslas fram. Detta är sällsynt nuförtiden. När upphandlingarna ska göras är det lägsta pris som styr och kvalitetsvillkoren förvandlas snabbt till en lägsta nivå för vad som ska göras. De små aktörernas anbud slås på detta sätt ut av stora koncerner med mycket kapital. När 50 % av den privata hemtjänsten sköts av två koncerner och 70 % av friskolorna ägs av fyra företag, då måste man erkänna, även på ledarplats i Folkbladet, att valfriheten blivit i det närmsta ett oligopol. Varför vårt förslag skulle innebära ett företagsförbud är svårt att förstå. Det är Sverige och Chile i hela världen som tillåter dessa vinstuttag. Menar Widar Andersson att alla andra länder i världen har företagsförbud? En chefredaktör borde veta bättre.
Det är dags att se till att vi får världens bästa välfärd. Det är dags för en verklig mångfald och valfrihet och det är dags för de stora riskkapitalbolagen att ?dra? och tjäna sina miljarder på annat håll. Vi är övertygade om att de klarar detta utan hjälp av våra skattepengar.
Joakim Sandell (S), ordförande i Malmö arbetarekommunAndreas Schönström (S), styrelseledamot i Malmö arbetarekommun
Kommentar direkt
Överideologiska och svepande generaliseringar duger inte när vi diskuterar framtiden för tusentals företag, tiotusentals anställda och hundratusentals nöjda brukare. Därför uppskattar jag att Schönström och Sandell inte upprepar fantasisiffror om 7, 2 miljarder kronor i utdelad vinst i välfärdsföretagen. Vi bör hålla oss till fakta och diskutera utifrån dessa. 2011 omsatte de privata vård- och omsorgsföretagen närmare 85 miljarder. Under samma period ökade antalet anställningar med 25 000. Resultatet efter skatt ligger på 4,5 miljarder. Huvuddelen av vinsten, 3 miljarder, återinvesterades i företagen. Företagen betalade 1, 966 miljarder kronor i bolagsskatt. Resultatet efter skatt var 4, 563 miljarder. 2, 969 miljarder återinvesterades i verksamheterna och 1, 594 miljarder delades ut till ägarna. En stor del av företagen i sektorn är småföretagare. För dem är vinstutdelningen ofta innehållen lön.
En liknande sammanfattning av de tio största utbildningsföretagen visar att den ackumulerade vinsten under perioden 2006-2010 var närmare
820 miljoner, investeringarna uppgick till 2 400 miljoner och att den utbetalda utdelningen var omkring 30 miljoner.
(Källor är offentliga rapporter från Vårdföretagarna och Almega)
Tendensen är tydlig. Desto större företagen är, desto lägre är utdelningen av vinstmedel till ägarna, desto större är investeringarna och skatteinbetalningarna och desto bättre är anställningstryggheten för medarbetarna.
Schönström och Sandell vill i sin replik tona ned sitt tidigare fokus på utdelade vinster. Nu är i stället (riskkapital) företagens köp och försäljning av andra företag det stora problemet. Argumenteringen är inte övertygande. Om en ägare säljer sin andel av ett företag för mer pengar än hon köpte den för måste det ju rimligen innebära att företaget har utvecklats så att det ökat i värde. En vårdcentral som lockar fler patienter, till exempel. En sådan värdeökning motsvarar en kvalitetshöjning som är ett resultat av hårt arbete. För det första är det ju knappast några skattepengar som försvinner när ägaren säljer vidare (om det inte är en offentlig ägare som köper), för det andra är det svårt att se vad som skulle vara negativt med en sådan värdeökning. För det tredje genererar ju en sådan försäljning skattepengar in, om vinsten skattas i Sverige.
Om däremot en kommun säljer en egen verksamhet för billigt till en privat ägare måste förstås skattebetalarna reagera. Men då är det ju kommunen som begått felet.
Att det bara skulle vara Sverige och Chile som tillåter att gå med vinst är mest en myt. Det räcker med att gå till våra grannländer så hittar vi regler som är likadana som våra, ingen begränsning av vinstuttag alltså. Flera av de svenska företagen är också verksamma i grannländerna, och danska, norska och finska företag verkar i Sverige.
Som sagt. Ideologiska slängar och övertoner kan ha sin plats i politiken. När det kommer till centrala delar av välfärds- och näringspolitiken bör vi dock försöka hålla oss mer sakligt prövande till det vi diskuterar.
Jag betvivlar inte för en ögonblick att Schönström och Sandell gärna "ser fler aktörer i välfärden". Problemet är att väldigt få aktörer ser deras politiska anslag som särskilt inbjudande.