Så kom då beskedet. Kjell Stefan Löfven heter en smula otippat mannen som ska återge socialdemokratin respekt och förtroende efter ett bedrövligt år. Arbetsbeskrivningen är tydlig; ena partiet. Det är angeläget men långt ifrån tillräckligt. Ett partis självändamål är rimligen inte att till varje pris göra de egna aktivisterna nöjda utan snarare att driva igenom de idéer man förfäktar. Med andra ord är den riktigt tuffa utmaningen varken att hålla partistyrelse eller arbetarekommuner på gott humör. Löfven kommer i likhet med sina föregångare att dömas efter hur socialdemokratins väljarstöd utvecklas. Här måste obönhörligen de potentiella väljare som för närvarande lockats över till Moderaterna stå i centrum för ansträngningarna.
Även om Löfven inte toppade de interna önskelistorna i förväg finns goda förutsättningar att lyckas. En person vars lojaliteter inte kan sättas ifråga är ofta den som verkligen förmår ompröva gamla sanningar och på allvar förnya politiken. LO-mannen Löfvén är med denna logik troligen den som utan protester kan närma sig TCO och Saco. Västernorrlänningen Löfven har rimligen också legitimitet att utforma en politik som går hem i storstadsregionerna där slaget om regeringsmakten står. Att vinna den växande medelklass av tjänstemän och akademiker som befolkar landets största städer handlar egentligen inte om annat än ren valmatematik. Sådant förstår en ärrad facklig förhandlare.
Löfvens i särklass största tillgång är tillväxtorienteringen och ett handfast förtroende i den avgörande jobbfrågan. Att han redan får betraktas som bättre sedd i näringslivet än den moderata statsministern är en välkommen bonus i sammanhanget. Den forne Metallbasen har visat prov på stor förståelse för den tunga industrins villkor inte minst vad gäller kraven på en realistisk energipolitik. Han inser intuitivt betydelsen av en politik för innovationer och entreprenörskap där särskilt de mindre företagen spelar en nyckelroll. Utmaningen stavas att bejaka och stimulera den tjänstesektor där framtidens jobb växer till.
Löfvens första avtryck som nybakad ordförande var att socialdemokratin ställer sig bakom europakten. Beskedet är mer än välkommet och signalvärdet avsevärt. Ett progressivt parti som gör anspråk på regeringstaburetter kan inte ställa sig offside i Europapolitiken. Här behövs breda blocköverskridande överenskommelser på samma sätt som i energipolitiken och om skolan. Även på det senare området har Löfven visat betydande insikt. En skola med låga förväntningar som inte fokuserar på kunskap och arbetsro slår som bekant hårdast mot de barn som kommer från studieovana miljöer och kaotiska hemförhållanden.
Socialdemokrati ska inte vara yvig, populistisk och nostalgisk utan klok, pragmatisk och framtidorienterad. En socialdemokratisk ledare som söker framgång bör därför fundera mer över problemen i möjliga väljares vardag än på att hålla renläriga tal till redan trogna. Omger sig Löfven med erfarna medarbetare som påminner om detta ter sig framtiden ljus.