Jag försöker upprätthålla en viss misstänksamhet mot mina känslor. Mitt eventuella politiska omdöme kan påverkas av att vi båda är män, i ungefär samma ålder, uppväxta i mindre orter och grundskolade i SSU klubbar med fritidsgårdsinriktning. Så kan det vara. Men jag tror på hyfsat goda grunder att hans utstrålning av trygghet och kompetens inte bara tilltalar sådana som mig. Stefan Löfvens bortstötningseffekt torde vara mycket begränsad.
Socialdemokratin har lyckats hänga med i svängarna för det mesta. Förnyats och anpassats i takt med tiden. Själva grundanslaget har varit sig likt. Stefan Löfven innebär inget avsteg från traditionen. Han profilerar de fält av S politiken som har legat något i träda under senare år. Vilket inte betyder att övrig politik inte finns kvar längre. Det är möjligt att djupt ogilla sådant som barnfattigdom och diskriminering av sexuella läggningsorsaker även om man inte talar om det hela tiden.
Av en politisk ledare i min smak förväntar jag mig vare sig åsiktssmatter eller förmågan att alltid ha samma uppfattning som mig själv. Jag har inte sådan hybris att jag begär att partiledningen alltid ska uppfatta saker och ting som vad jag själv gör. Det jag uppskattar hos en person som vill leda landet är främst tecken på personlig mognad, värdigt beteende och människokännedom.
I går fick Stefan Löfven frågor av Aftonbladet om den nya boken om Håkan Juholt. I boken berättar Juholt om sina upplevelser under sin ordförandetid för S. Boken ger milt uttryckt ingen uppbygglig bild av umgänget i partiledningen. Löfven säger sig ha en annan uppfattning om perioden som Juholt skildrar. Men tillägger Löfven: "Jag tänker inte recensera någon annan människas känslor". Ett mycket klokt och moget svar. Juholts känslor är Juholts. "De ska respekteras", sa Löfven. All respekt för det svaret.