Ljuger på ett charmigt sätt
Vi har gjort allt som ankommer på oss, säger näringsministern Maud Olofsson och slår ut med händerna i en avvärjande gest. På mitt barndoms hamrångemål betyder "ankommen" också "berusad" vilket kanske ibland verkar passa in på näringsministern som när hon väl kommer igång har liknats vid en Duracellkanin.
Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Hon är helt otrolig att prata på och jag tillhör en av dem som hyser viss beundran för hennes debattstil. Hon hoppar från fråga till fråga med små fräcka dragningar som stundtals snuddar vid gränsen till oriktiga uppgifter. Och lämnar häpna motståndare och journalister bakom sig när hon far som en herrlös sputnik vidare ut över det himmelsblå firmamentet. Ibland ljuger hon faktiskt, fräckt och charmerande. När hon nu tolkar sitt politiska uppdrag som att hon gjort vad som ankommer på henne och regeringen, då undrar jag om det kanske gått för långt? Hennes uppfattning är att regeringen styr riket genom att hålla sig i bakgrunden och låta de fria krafterna råda. Det är inte heller svårt att känna viss sympati för att hon inte - som hennes partiföreträdare gjorde på sjuttiotalet - vill ösa in skattemedel i döende industrier. Men kanske bör vi påminna om att detta axiom - att varvsstöd och annat bara var dumheter - inte är så självklart som det låter. Det finns nämligen en annan tolkning. Stödet till de döende näringarna på sjuttiotalet underlättade en omställning. Istället för att förstöra kapital genom att dra undan mattan för dem, så gav det statliga stödet möjligheter till att göra nya satsningar. Det var ett av skälen att Sverige kunde hämta sig så pass bra på åttiotalet. Detta vet Maud Olofsson, men hon arbetar med att utnyttja fördomar om den ekonomiska historien därför att det passar hennes partipolitiska syften, inte därför att hon som en av ledarna för vårt land söker det som är bra för landet. Borgerliga brukar hävda att bästa är att marknaden får bestämma. På politiken ankommer att fixa förutsättningarna, sedan vänta ut resultatet från läktaren. Det blir som det blir. Ska det bli omelett får några ägg krossas. n n Från vänsterhåll är uppfattningen att politiken ska sätta kyrkan mitt i byn och sedan peka med hela handen. Det blir som makten vill...kanske. När man hyvlar yr det spån. Dessa två synsätt återspeglas inte bara i hur näringspolitiken utformas utan också i hur de arbetslösa behandlas. Enligt de borgerliga är det bäst att ge den som blivit arbetslös en låg ersättning så att de håller sig på tå och söker de jobb som finns. De piskar på med risk att slå ut den som blivit av med jobbet. Vänstern däremot anser att arbetslösa ska få generöst stöd, men samtidigt omskolas till nya uppgifter i de växande delarna av näringslivet. De lägger ut en rejäl trave morötter med risk att viljan till omställning minskar. Det bästa är sannolikt en blandning av morot och piska. Vilket också är det som socialdemokraterna strategi. Socialdemokraterna vill inte heller satsa pengar på att rädda SAAB som företaget ser ut idag, utan linjen är att ha en näringspolitik som underlättar för hela tillverkningsindustrin att förvandlas till den nya kunskapsbaserade ekonomin. Problemet med Maud Olofsson är inte bara att hon är för passiv - och tycker att hon gjort det hon kan göra - utan att hon skarvar när hon beskriver oppositionen. Hon gör det hon ska som partiledare och pratar skit om sina motståndare, men det är inte vad en ansvarstagande ministers bör syssla med, utan det uppdraget går ut på att samla nationens krafter för att rädda framtidens jobb. Det är detta helhetsgrepp som socialdemokraterna försöker åstadkomma. De har inte som huvudlinje att förstatliga SAAB eller skapa defensiva räddningspaket. Deras politik för hela Sverige fungerar också för Trollhättan. Det handlar om utbildningsplatser, exportstöd, infrastruktur och andra satsningar med forskning och utveckling som instrument. Således har vi en biträdande statsminister som i en allvarlig kris medvetet ljuger. Men gör inte alla politiker det? Frågan är om hon inte är på väg över gränsen. I ett läge när Sverige behöver samling försöker hon så split. Det här är inte rätt ögonblick att käbbla. n n Och vad är den svenska statsministern i denna fråga? Eller har han också gjort det som ankommer på honom? Delegerat till näringsdeppet och sedan vänt ryggen till vad som händer hemma i Sverige?