Aron Etzler är chefredaktör på tidningen Flamman. I torsdags kväll ledde Etzler med stor bravur den första utfrågningen av de fyra kandidater och riksdagsledamöter som anmält sitt intresse för ordförandeskapet i Vänsterpartiet.
Stora salen i ABF-huset i Stockholm var fylld till sista plats.
Kul grepp av Vänsterpartiet. Skillnaden är onekligen stor mot de tider då partiledarna i dåvarande VPK utsågs på slutna möten med partistyrelsen.
Jag följde utfrågningen med stort intresse.
Ledare
Min uppmärksamhet riktades främst mot Jonas Sjöstedt. Han bedöms i vart fall utanför partiet vara den som ligger bäst till att bli vald till Ohlys efterträdare. Därför var det särskilt intressant att kolla in hur han uppträdde när han ville visa fram sina bästa sidor inför en fullsatt sal med partivänner. Av Sjöstedts beteende att döma denna torsdagskväll så upplevde han ett stort behov av att förflytta sig rejält långt vänsterut.
Attackerna på Socialdemokraterna osade 1970-tal lång väg. Han sa det inte rent ut. Men hade han använt ordet klassförrädare om sossarna så hade det passat in i Sjöstedts retorik. Enligt Sjöstedt är "socialismen" en vattendelare mellan S och V. Apotek och järnvägar ska "återtas" till staten. Vänsterpartiet har en "unik uppgift som socialistiskt parti", agiterade Sjöstedt.
Utbildningspolitikens "avgörande fråga" är inte sådant som sjunkande kunskapsresultat. Det viktigaste för Sjöstedt är att förbjuda företag som skolägare. Om Vänstern någon gång skulle sitta i förhandling om att ingå i en regering så lovade Jonas Sjöstedt att regeringsdeklarationen ska ut på medlemsomröstning för godkännande innan V kan sätta sig i regeringen.
Det som är illavarslande med Jonas Sjöstedts framträdande i torsdags kväll är inte främst åsikterna i sig. Det som oroar mig är att en klok karl som Jonas Sjöstedt räknar med att det krävs dylika åsikter för att kunna bli vald till ledare.
Säg att han blir partiledare; vad ska han efter detta framträdande då kunna göra med sitt parti mer än att drunkna i Röda Havet efter en lång ökenvandring?
Den kandidat som gjorde störst intryck på mig var Hans Linde. Snabb i ord och tanke, glimten i ögat och med ett kandidatupplägg som i mina ögon såg ut att vara ärligt och okonstlat. I ett av flera starka inlägg varnade han för den klassiska "Vänsterpartifällan" där V sätter sig på höga stolar och klagar på andra partier i den rödgröna sfären.
Han sa sig vara trött på anklagelser mot Miljöpartiet för att vara ett borgerligt parti och trött på skäll på sossarna för bristande vänsterentusiasm. Vi måste inse att vi själva inte har varit tillräckligt bra, sa Hans Linde.
Helt rätt attityd från en person som vill bli ledare för ett parti som ratas av drygt 95 procent av väljarna. Utan jämförelser på andra sätt så tyckte jag att det svävade en Schymansk aura över Hans Linde.
Rossana Dinamarca kommer med alla rimliga mått mätt inte att bli partiledare. Hon räcker inte till. På en fråga från Aron Etzler om ansvar i den ekonomiska politiken slog hon fast att "Vänsterpartiet har aldrig och kommer aldrig att lägga ett enda ofinansierat förslag". Yttrandet var inte självironiskt menat. Det speciella med V är att partiet från tid till annan har hållit sig med ett eget ekonomiskt system där man inte behöver ta hänsyn till borgarbrackiga påfund som budgetregler, inflation eller den globala finanshandeln. I den riktiga ekonomin är därför ett finansierat förslag från V lika ofinansierat som ett ofinansierat.
Ulla Andersson är den klart folkligaste av de fyra kandidaterna. Hon är en vänsterpartist av den där sorten som det fanns betydligt fler av för drygt ett decennium sedan. Jag tror att Ulla Andersson skulle kunna bli nyttig för V. Blir det delat ledarskap i Vänsterpartiet borde hon ligga bra till.
Det är lång tid kvar av kampanjen. Mycket kommer att hända. Efter utfrågningen i ABF- huset leder hur som helst Hans Linde och Ulla Andersson på poäng. Jonas Sjöstedt har anledning att skärpa sig.