Christian Gustavsson (M) är kommunalråd i Linköping. I går skrev han och fem andra moderata kommunpolitiker en debattartikel i Aftonbladet. Svenska Dagbladets politiska chefredaktör PJ Anders Linder gick i taket. Innehållet i artikeln "är så dumt så att klockorna stannar", skaldade Linder på svd.se.
Temat i de moderata kommunpolitikernas artikel är att Moderaterna på allvar måste börja bry sig om välfärden. I de förtroendemätningar som regelbundet genomförs ligger M mycket högt när det gäller ekonomi. Den moderata ledartrion Reinfeldt/Borg/Bildt åtnjuter också mycket höga personliga förtroendesiffror.
Förtroendet i välfärdsfrågor "halkar" emellertid efter. Vilket inte är så konstigt enligt Christian Gustavsson och hans kollegor: "Vår internkultur skapar problem i vår ambition att bli ett brett välfärdsparti för alla. Det är svårt att utveckla en trovärdig kommunal politik för en bättre skola när tongivande personer hellre vill prata skattesänkningar och näringslivsfrågor."
Det är här någonstans som klockorna stannar för PJ Anders Linder.
Enligt Linder är de moderata kommunpolitikernas artikel att likna vid en utfärd "in i Fantasins glada land, där välfärd är något man önskar fram och inte beror av ekonomiska realiteter."
Tillväxt och företagsamhet skapar förutsättningar för välfärd. Därför presterar Gustavsson och hans kollegor "årets debatthaveri" när de ställer det ena i motsättning till det andra, skriver Svenskans politiska chefredaktör.
Moderaternas resa mot välfärdslandet är inte oproblematisk. För inte alls särskilt längesedan var Christian Gustavsson själv en arg ung Moderat man som satte stora skattesänkningar före allt annat. Jag hävdar inte att han inte kan ha justerat sina uppfattningar; det har han säkert.
Kärnan i PJ Anders Linders burdusa kritik är emellertid att Christian Gustavsson ger intryck av att närma sig något som han tror är socialdemokraternas position i välfärdspolitiken. Syftet är främst att försöka norpa åt sig ett antal av de S-väljare som behövs för att vinna valet 2014.
Någon gedigen idéutveckling som ger stöd för positionsförändringen redovisas inte i artikeln. Argumenteringen blir väl platt och tillrättalagd. Där har Linder en poäng.
En mer avgörande kritik är att positionsförflyttningen bygger på ytliga fördomar om vad socialdemokratisk poltik egentligen är.
För mig som är uppväxt inom socialdemokratin är meningsutbyten mellan "Industrisossar", "kommunsossar", "tillväxtsossar" och "skattesossar" en del av S-vardagen. Och en del av det som byggde socialdemokratin så stark.
Socialdemokratisk välfärdspolitik är således inte isolerad från skatter,företag eller tillväxt. Balansen är central. Låtsastillväxt - inflation och devalveringar - leder i nästa led till låtsasvälfärd. Vilket vi lärde oss den hårda vägen under 1990-talet.
Att S har relativt högt medborgerligt förtroende i välfärdsfrågor bygger på flera decenniers idoga investeringar i sådant som föräldraförsäkring, förskolor, semester och avgiftsfria välfärdsverksamheter i stort. Sannolikt uppfattar de flesta väljare att välfärd är socialdemokratins kärnfråga. Dit har Moderaterna ännu långt att gå.