Låt inte barnen betala krisen
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den borgerliga regeringen har försämrat a-kassan och sjukersättningen vilket drabbar hårt. Regeringens satsning på vuxenutbildning är skral. Kommuner och landsting gör stora nedskärningar. Samtidigt ökar behovet av socialbidrag kraftigt. Fattigdomen växer. Skyddsnäten brister. Arbetslöshet slår orättvist. Föräldrar till de barn som har det sämst har också sämsta utgångsläget för att klara krisen, att behålla eller få ett nytt jobb. Barns trygghet och vardag slås sönder när föräldrar tvingas flytta när a-kassa eller sjukförsäkring sänks. Vart tog allt prat om ett barnvänligt samhälle vägen? Var det bara tomma ord? Välfärden gröps ur av nedskärningar. Förskolegruppernas storlek ökar oroväckande. Fler barn trängs på mindre ytor, bullernivåerna stiger och pedagogiken blir satt på undantag. Socialt och psykiatriskt stöd minskar, trots att antalet barn och unga som mår dåligt ökar. Det måste talas om barnens situation i krisens spår. Det får inte bli som efter 90-talskrisen då barn och unga drabbades långt efter att konjunkturen vände. Nu behövs politik som ser till barnens bästa. En politik som investerar i barn och inte berövar dem möjligheter. Förskolor och skolor måste ha tillräckligt med personal som har kompetens, tid och resurser. Det måste finnas skolhälsovård som räcker till, fritids, fritidsgårdar och ungdoms-mottagningar. Det måste finnas mer stöd till föreningsliv som bedriver fritidsverksamhet för barn och unga. Till exempel borde ROT-avdraget också gälla fastighetsägare. Då skulle nödvändiga upprustningar kunna göras i landets miljonprogramsområden. Det skulle gynna barnen. För att barn ska kunna växa i trygghet krävs välfärd. Välfärd formas av politiska beslut, bekostas solidariskt av alla och ska fungera i tider av påfrestningar. Vi har vi en regering som tror att frihet är att få vara kund och möjligen välja vilken kö man ska stå i. För barn är det verklig frihet att ha föräldrar som har arbete, som inte oroar sig för hälsa och hem och som orkar ge framtidstro. Oavsett om det är kris eller inte gäller barnkonventionen. Därför måste politiken prioritera barnen så att de går skadeslösa ur den ekonomiska krisen. Det måste ske snabbt och det måste ske på alla nivåer.