Det finns de som tror att idéer, visioner, frågor att "brinna för" och sådant där är det allra viktigaste inom politiken. Det är det inte.
På sista raden är det viktigaste att det finns ett tillräckligt antal partier, med tillräcklig samsyn och med tillräckligt antal riksdagsmandat för att kunna styra landet och genomföra reformer på ett vettigt sätt.
Därför steg Alliansens fyra partiledare in på scenen i en journalistfullproppad, liten och iskall loge i Maramö i går förmiddag.
Jag var där.
Budskapet var glasklart: Vi styr Sverige "varje dag och varje vecka" på ett tryggt och erfaret sätt. Det vill vi fortsätta med även efter 2014. Vi sätter nu igång med gemensamma förberedelser för nästa mandatperiods politiska innehåll. Ni kan lita på oss. Men knappast inte på den splittrade oppositionen.
Jan Björklund (FP) påminde om den generation av i många fall idétryfferade och reformsugna borgerliga politiker som gick förlorade under S-regeringarna 1932-1976. De borgerliga partierna var oavbrutet splittrade. Och när de någon gång fick chansen att bilda regering var de så dåligt förberedda att regeringarna sprack.
Den läxan har de borgerliga lärt. Alliansen har ändrat på spelplanen. Men de har inte helt vänt på kuttingen.
Alliansen nu, går inte rakt av att jämföra med Socialdemokraterna då. Alliansens fyra partier kan vara hur överens som helst. Misslyckas ett eller flera av regeringens småpartier att klättra över riksdagsspärren så är det sannolikt god natt för Alliansen. Under sin långa regeringsera kunde däremot S överleva ett och annat halvdåligt valresultat. Partiet var stort nog för att kunna sitta kvar med parlamentarisk hjälp av det i regeringsmaktfrågor pålitliga stödpartiet V och av tre inbördes oense borgerliga partier.
Alliansens maktposition är betydligt mer fragil.
Mötet i Maramö kommer inte att gå till historieböckerna som någon strategisk triumf. Centerledaren Annie Lööfs offentliga inbjudan till mötet - Alliansen ska syresättas med nya idéer - stod i bjärt kontrast till vad vi fick oss till livs i den småländska logen i går. Det blev smått komiskt när Göran Hägglund (KD) avslutade presskonferensen med en lång utläggning om en blivande kommunikationsplan och med redogörelser för på vilka kontor den kommande kampanjstabens ledamöter ska sitta.
Nå.
Mötet i Maramö kommer snart att vara glömt. Regeringsfrågan är emellertid mer seglivad. Allianspartiernas nygamla nyhet att de vill fortsätta regera Sverige även efter 2014 sätter ofrånkomligen ökad press på S och MP. Det vore fånigt att försöka förneka det.
En "rosornas koalition" skulle kunna mäta sig med den borgerliga alliansen i storlek. I såväl maskrosens som i den röda rosens parti finns många goda idéer och reformförslag och ett växande antal kompetenta personer. Partierna är dessutom så pass olika att de kan fila av varandras kantigheter utan att förlora sina profiler.
Frågan är om det i partierna även finns beredskap för att gå igenom den eklut som det innebär att foga samman ett realistiskt och lockande valmanifest och ett genomarbetat utkast till budget för 2015?
Det vore bra för Sverige om de vill och kan och törs.