Jag har en femåring därhemma. En riktigt färsk sådan. 11-11-11 fyllde han stolt en hel hand och dagen Födelsedag har setts fram emot det senaste halvåret. Att fylla sent på året har sin tjusning, det piggar upp i höstrusksmörkret, men det innebär också att få se de flesta av sina kompisar, i det här fallet, fylla en hel hand långt tidigare än sonen själv. Han har klarat det bra, men ibland önskat att han också fick visa upp alla fem fingrar när någon frågar hur gammal han är (vilket är ganska många gånger, det verkar vara specialfrågan till barn från lite mer okända människor, som expediten på Apoteket, kassörskan på affären eller någon av mammas eller pappas jobbarkompisar: hur gammal är du då?).
Det här med födelsedag, och kanske julafton och påskafton, verkar dock vara det enda som små barn kan tänka lite längre framåt om. Annars är det mest här och nu som gäller och jag inser att barn är fullständiga kontraster till sina föräldrar på den punkten: medan vi planerar och förbereder så gör barn saker NU. Och visst, utan vår planering så skulle de ju inte kunna göra alla saker de gör, även om de gör dem här och nu. Men ändå. Vi borde lära mer av våra barn i jakten på den perfekta lediga dagen eller den perfekta helgen.
Häromdagen satt hela familjen samlad i bilen. Sonen hade djupa funderingar, skulle det visa sig. Som inte bara handlade om nuet.
- Mamma. Ni vuxna har ju inte lika många leksaker som barn.
- Äh, nej?
- Men ändå har ni ju MASSOR med saker att göra hela tiden ändå.
Han fick liksom inte ihop det där i sitt huvud. Inte ha några leksaker - vad gör man då?
För barn är middagen över när sista tuggan svalts. För mamma och pappa är middagen långt ifrån över vid det laget: Då väntar diskberget. Och innan disken är diskad och den överblivna maten paketerad i matlådor till dagen efter (förberedelse på hög nivå!) och köket förvandlats från bombnedslaget det förvandlades till när maten lagades, så har barnen redan hunnit tröttna på leksakerna de börjat leka med efter maten fem gånger om.
Jag kände att det var dags för lite vuxenprat med sonen där i bilen:
- Ja, sa jag, du vet att mammor och pappor har en del saker som de måste fixa med. Du vet städa och tvätta och laga mat för att alla ska vara mätta och ha rena kläder och för att det ska vara fint hemma.
- Och betala räkningar! inflikade han snabbt.
Dessa räkningar har sedan kommit upp flera gånger efter vårt lilla samtal i bilen. Han verkar gilla räkningar. Där skiljer vi oss igen...
Några dagar senare, i samma bil, var nuet dock tillbaka hos sonen. Han frågade om saker som fanns utmed vägen och frågade:
- Varför finns det en väg här, mamma?
Snabbt kopplade jag på mitt samhällsintresse och försökte förklara hur vi i Sverige väljer de politiker som sedan bestämmer om till exempel vägar. Klämde även in att det inte är så i alla länder och att vi ska vara glada att alla får vara med och bestämma.
Då kom nästa fråga:
- Mamma. Varför ligger våra sommardäck i bagaget?
Nuet vann över demokratifrågorna.