I mitten av 1990-talet fattade riksdagen beslut om att gradvis avskaffa det tidigare förmånsbaserade pensionssystemet. Det var en viktig reform som har stor betydelse för den stabilitet som numera kännetecknar den offentliga sektorn.
Pensionerna bygger numera för de allra flesta på faktiska livsinkomster. Pensionsutbetalningarnas storlek går också upp och ner beroende på den ekonomiska utvecklingen i stort.
Det finns dock flera anledningar att utvärdera, granska och justera det svenska pensionssystemet. Nyligen läckte uppgifter ut från Pensionsåldersutredningen på regeringskansliet. Enligt läckorna kommer utredningen i april att föreslå regeringen att höja den nedre gränsen för när allmän pension får börja tas ut med 1 år till 62. Det föreslås även att gränsen för rättigheten att arbeta höjs från dagens 67 år och till 69.
Göran Arrius är ordförande i den fackliga centralorganisationen Saco. På debattplats i Svenska Dagbladet i går gav Arrius ett starkt stöd till planerna på höjda åldersgränser. Han föreslog ett stegvis införande av de nya reglerna. "Om den nedre gränsen höjs med en månad i taget och den övre med två månader skulle vi nå intervallet 62-69 år omkring 2025", argumenterade Göran Arrius.
Vilket betyder att allt fler kommer att vara i skattealstrande arbete just när den stora ansamlingen av "äldreäldre" väntas sätta ett starkt tryck på vård och omsorg.
En annan fördel med ett stegvis införande av nya pensionsåldrar är att det inte blir en dramatisk ökning av arbetskraven för människor med fysiskt tunga arbeten "samtidigt som vitala tjänstemän får möjlighet att bidra med sitt arbete längre", pläderade Göran Arrius.
Ordföranden i Saco har helt rätt. Ska pensionssystemet fortsätta att vara samhällsekonomiskt robust så krävs gradvisa anpassningar till förändrade medellivslängder.
Pensionssystemet ska dock även vara privatekonomiskt robust. Göran Arrius pekar på två problem i dagens system som riskerar att urgröpa människors tilltro till den allmänna pensionen.
Dels slår den så kallade "bromsen" till betydligt mer ofta än vad som var tänkt när den nya pensionen lanserades. Dels innehåller de procent av pensionsavgiften som går till premiepensionen (PPM) alldeles för stora inslag av hasard för att skapa trygghet och förtroende.
Bromsen var tänkt som en "nödfallsventil" för att möta riktigt svåra nedgångar i ekonomin. I verkliga livet träder bromsen in allt oftare med regelmässiga nivåsänkningar som resultat.
Göran Arrius anser att det bästa vore att överlåta de framtida 2, 5 procent i avgifter som idag går till PPM till den allmänna pensionen. Han vill inte överdriva betydelsen av en sådan överföring. Men han håller det för troligt att de inbetalda avgifterna skulle ha ett större värde än de utvidgade pensionsrätter som följer med på köpet. Därmed ökar sannolikheten för att pensionssystemet stärks och risken för att bromsen slår till skulle bli mindre.
De partier som reformerade pensionerna på 1990-talet har gemensam vårdnad av systemet. Göran Arrius hoppas på en kompromiss mellan socialdemokrater och moderater. Om S går med på höjd pensionsålder och M accepterar ett avskaffande av PPM finns goda förutsättningar för att pensionerna även framåt i tiden ska vara robusta för såväl staten som människorna.
Så är det.