Mats Eriksson (M) är ordförande i Hälso- och sjukvårdsstyrelsen i Region Halland. På ett av alla seminarier i Visby förra veckan konstaterade Eriksson krasst att "Hälso- och sjukvårdslagen gäller för alla utom landsting och regioner". Hans inlägg var delvis skämtsamt menat. Men under ytan finns det en hel del allvar i den erfarne sjukvårdspolitikerns uttalande.
Hälso- och sjukvårdslagen slår fast att sjukvården i Sverige ska ges på lika villkor för hela befolkningen. Sett till hur saker och ting fungerar i verkligheten så gäller snarare att man får vara glad om sjukvården ges på någorlunda lika villkor i varje landsting/region.
Seminariet där Mats Eriksson medverkade handlade om hur lanseringen av nya läkemedel går till i Sverige. I en jämförelse med flera andra och liknande länder visar det sig att processen i vårt land är påtagligt trög och full av bromsklossar. Ungefär på samma sätt förhåller det sig med antalet kliniska prövningar av läkemedel som eventuellt lanseras på marknaden i ett senare skede.
Utan att fördjupa mig i alla snåriga detaljer så är det kort sagt Sveriges invecklade godkännandeprocess av läkemedel som skiljer ut oss från många andra länder i EU. Den statliga styrningen är påtagligt svag i vårt land.
Introduktionen och godkännandet av nya läkemedel genomförs i flera olika steg. Det europeiska "läkemedelsverket" ska först fatta ett beslut. Därefter ska saken prövas en gång till av de nationella myndigheterna; i vårt fall Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket TLV.
Ett europeiskt ja och ett svenskt ja betyder emellertid inte att det är grönt ljus för att läkemedlet ska nå alla behövande patienter i hela Sverige på lika villkor. Landsting och regioner kan av egna orsaker och skäl välja att avstå från läkemedlet. Den egna orsaken är oftast av ekonomisk art. Den egna landstingsbudgeten är för snål och påfrestad redan som det är.
På ett annat sjukvårdsseminarium under Almedalsveckan som jag besökte diskuterade sakkunniga och seniora läkare, professorer och politiker hur skilda landsting och regioner arbetar med de två stora folksjukdomarna Förmaksflimmer i hjärtat och lungsjukdomen KOL.
Sjukdomarna är allvarliga och har en omfattande spridning. När det till exempel gäller upptäckten av KOL finns det sedan länge väl underbyggda anvisningar om att sjukvården ska använda spirometri; ett effektivt sätt att mäta lungkapaciteten hos patienterna. När det gäller Förmaksflimmer - som i sig är en känd riskfaktor för att drabbas av stroke - finns klara belägg för att använda en viss sorts medicin i förebyggande syfte.
Även när det gäller dessa folksjukdomar visar det sig att landstingen/regionerna gör lite som de vill. Den egna plånboken styr.
Sveriges sjukvårdsorganisation med 20 regionala myndigheter är, för att uttrycka det milt inte optimal ur ett patientsäkerhetsperspektiv. Geografin och det landsting där man är "inlåst" avgör i hög grad vilken sorts vård i form av läkemedel och andra behandlingar som patienten kommer att få.