Sverige är ett rättssamhälle. Det betyder bland annat att riksdagen stiftar lagarna. Medan domstolarna tillämpar lagarna. Ibland blir det inte riktigt som lagstiftarna tänkt. Såväl justitieminister Beatrice Ask som statsminister Fredrik Reinfeldt har vid flera tillfällen uttryckt missnöje med hur lagarna tillämpas och tolkas i domstolarna. Straffpåföljderna sänks på ett sätt som inte varit lagstiftarnas mening.
Riksdagen har till exempel beslutat att införa brottet "synnerligen grov misshandel" för att därigenom ge domstolarna verktyg att döma ut hårdare straff vid särskilt grova och brutala misshandelsfall. I en uppmärksammad dom förra året i det så kallade "Kortedalamålet" där några ungdomar misshandlade och sparkade en äldre man så att han nästan avled valde domstolen lika fullt att döma gärningsmännen för enbart grov misshandel.
Än mer debatt har straffpåföljden skapat. De unga förövarna dömdes till 140 timmars ungdomstjänst. Kan det verkligen vara så att några veckors ungdomstjänst är ett straff som står i något slags rimlig proportion till att nästan ha sparkat ihjäl en äldre man? Om inte detta är en "synnerligen grov misshandel" så undrar i vart fall jag som lekman vad som krävs för att en domstol ska använda den strängast möjliga brottsrubriceringen?
Paulina Neuding är chefredaktör för det borgerliga samhällsmagasinet Neo. I den senaste utgåvan (2-2013) intervjuar Neuding den mycket inflytelserike domaren i Högsta Domstolen Martin Borgeke.
Martin Borgeke är inte vem som helst. Petter Asp som är professor i straffrätt vid Stockholms universitet säger i Neoartikeln att "det är svårt att överskatta Martin Borgekes betydelse för straffrättens utveckling i Sverige, i synnerhet vad gäller frågor som rör påföljder för brott".
I ett mycket intressant samtal om brott och straff nöts Paulina Neudings "allmänna rättsmedvetande" (högre straff) mot Martin Borgekes varningar för högre straff: "Det blir enkla lösningar. Man ser effekten av brottet och förfäras och sedan säger man, "det här måste vara mycket strängare och domstolarna dömer helt fel". Får man ytterligare information tror jag inte att man är lika benägen att säga att domstolarna dömer fel."
I detta har givetvis Martin Borgeke en poäng. Så är det med det mesta här i livet. Ju mer man vet om en sak desto mindre tvärsäker tenderar man att bli. Frågan är dock om dessa filosofiska resonemang är rakt av tillämpliga på straffrätten? Jag anser inte det. Fotbollssparkar mot en liggande och värnlös äldre mans huvud går liksom inte att nyansera bort.
Martin Borgeke värjer sig från direkta kommentarer i Kortedalamålet. Däremot är det lättare för honom att tala om en mycket uppmärksammad dom i HD där han själv undertecknat domen. Två unga killar som hade smugglat designerdrogen mefedron från Berlin till Stockholm hade dömts till fjorton års fängelse i hovrätten. HD sänkte straffen till fyra års fängelse. Mefedrondomen har fått stort genomslag i domstolarna. Enligt uppgifter i Neo har domen inneburit "avsevärt sänkta straff för narkotikabrott i domstolar runt om i Sverige."
Martin Borgeke har rätt i att den narkotikarelaterade straffrätten har förlorat fotfästet: "Fjorton år är ju något slags normalstraff för mord", säger Borgeke i Neo.
Samtidigt innebär HD:s spektakulära straffsänkning och domen i Kortedalamålet att lagstiftare som Ask och Reinfeldt också förlorar fotfästet. Det vill nog till att gå in i kammaren och fila på bättre lagtexter.