De hade kanske inte rätt i allt. I nejlägret fanns såväl nationalistiska som väl marknadsliberala företrädare och argument. Sådana och andra snarlika invändningar mot euron imponerade inte på mig då 2003. Dessa inslag i nej-kampanjen har dessutom försvagats ytterligare under åren som gått. Finanskrisen 2008 visade övertydligt på marknadsliberalismens begränsningar. Samtidigt har globaliseringens utvecklingskrafter och nationsgränsnonchalans visat på nationalismens hopplösa svagheter.
Kritikerna hade däremot rätt i att en gemensam valuta kräver mer av gemensam ekonomisk politik för att fungera. De som delar valuta måste också dela budget, utgiftstak, skatter och investeringsplaner. Med euron får vi en superstat; ett Europas Förenta Stater, agiterade motståndarna i kampanjen 2003.
n n Den grekiska kraschen har blottlagt två saker:
1) Det finns ingen samordnande superstat i eurozonen. Varje land gör som de själva vill. Regelverken för underskott och skuldsättning nonchaleras.
2) Det behövs en superstat.
Möjligen står EU-projektet inför en omstart. Till skillnad mot många av EU:s fördrag och överenskommelser så finns euron på riktigt. Euron förändrar och strukturerar om det europeiska samarbetet.
En tänkbar utveckling är att några länder bestämmer sig för att bilda en verklig valutaunion där den ekonomiska politiken styrs på ett helt annat sätt än i dagens eurozon. Runt denna eurokärna bildas en grupp av länder som på olika sätt knyter sina valutor till euron. En tredje grupp länder kommer att lämna euron helt.
För Sveriges del skulle en sådan utveckling kunna göra det enklare att på sikt ansluta till valutaunionen. Givet förstås att de offentliga finanserna hålls i fortsatt tukt och förmaning här hemma. Hur vi än vrider och vänder på oss så är det alltid det som det handlar om. Att inte leva över sina tillgångar och att använda sina tillgångar på ett klokt sätt är den ekonomiska politikens fundament.
Den läxan lär sig just nu euro-länderna på ett handfast och smärtsamt sätt.