Konspirationsbrottning
Den svenske OS-brottaren Ara Abrahamian orsakade uppståndelse i Peking i går. Under prisceremonin tog han av sig bronsmedaljen han vunnit, la medaljen på mattan och lämnade ceremonin. Abrahamian ansåg sig ha blivit bortdömd i semifinalen och därmed berövad chansen att vinna guld.
Foto: Ed Wray
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men jag vet att det är en extrem domarsport; domarnas makt är större än i de flesta andra sporter. Det vet förstås också Ara Abrahamian och alla andra aktiva brottare. Domartabbar och anklagelser om domartabbar torde vara en integrerad del av brottningen. Utifrån betraktat kan Abrahamians protestaktion under prisceremonin därför uppfattas som en akt av en dålig förlorare. Den som ger sig in i leken får leken tåla. Det finns ytterligare en dimension i den här historien. I Aten för fyra år sedan förlorade Abrahamian OS-finalen. Även då riktade det svenska brottningslägret hårda anklagelser mot domarna. Under gårdagens hetsiga radio- och webdebatt om Abrahamian fick jag rentav intrycket att ett antal brottningsdomare skulle ha ett särskilt ont öga riktat mot den svenske brottaren. Den förre brottaren och advokaten Pelle Svensson drog saken ytterligare ett varv. I en lätt absurd intervju med Radiosporten hävdade Svensson att "alla vet" att brottningsdomare är korrupta och mutbara. Enligt Svensson utsattes även den framlidne brottaren Mikael Ljungberg för övergrepp från korrumperade domare. Svenssons "bevis" var väl inte helt glasklara, milt sagt. Men Svensson kan förstås ha rätt; vad vet jag? Svagheten i den svenska konspirationsteorin är dock uppenbar. Varför kommer protesterna och beskyllningarna om mutor och korruption först då svenska brottare förlorar stora och viktiga matcher? Hur gick det till alla de gånger då blågula brytare - som norrmännen säger - fått stiga upp högst på prispallen? Var det mutor och påtryckningar inblandade då också? Självklart förstår jag att Ara Abrahamian är ledsen och förbannad. Fyra års stenhårt slit för ett möjligt OS-guld och så torskar han på grund av ett tveksamt/felaktigt domslut i seminfinalen. Vore jag i Abrahamians kläder skulle jag vara precis lika rasande och förtvivlad som vad han är. Men sådana är idrottens villkor. Alla kan inte vinna guld. Alla domare är inte kompetenta. Anklagelserna om domarkonspirationer mot svenska brottare och/eller allmänt mutade brottningsdomare är dock allvarligare. Stämmer det att "alla vet" att brottningen är korrupt, så är det en stor skandal att Sveriges olympiska kommitté låter brottare delta i OS. I jämförelse med en sådan skandal är Abrahamians uppträdande under prisceremonin som allra mest att betrakta som en stilla bris i ett vattenglas.