Jag har ett stort intresse för politik. Inte minst är det, det politiska hantverket som fångar min uppmärksamhet. Precis som t ex en snickare, bagare eller sömmerska bedöms utifrån vad de lyckats få ut ur sina händer, så bedömer jag politiker utifrån vad de faktiskt lyckas åstadkomma.
Jag avgränsar dessutom min politiska perception till de kretsar där någon form av politisk makt/majoritet utövas eller eftersträvas på ett tydligt sätt.
Skattefinansierade ”sanningssägare” som i evig opposition åker runt och är mot allt sådant som 95 procent av övriga politiker är för; sådana personer räknar jag inte till politikernas hårda kärna. De är mer välavlönade opinionsbildare som aldrig behöver ta ansvar för sina teorier, viljor och önskningar.
En politiker är i mina ögon en person som inte på något sätt är tillfreds med att ”ha rätt”. En politiker av det rätta virket strävar alltid efter att få rätt.
Det finns dem som fnyser åt det politiska hantverket och som smått föraktfullt betraktar hantverket som ett smutsigt och ovärdigt spel. Det finns dem som inte alls inte inser betydelsen av politiskt hantverk. Personligen har jag som sagt en helt annan syn på saken. För att dra saken till sin spets: Det är det politiska hantverkskunnandet som vi medborgare betalar för när vi sänder folk till parlament av olika slag. Åsikter, uppfattningar, tro och viljor; det har vi alla i större eller mindre uppfattning. Det vi avlönar politikerna för är att ta hand om alla dessa spretande folkliga uppfattningar och viljor för att de på denna grund ska bygga och skapa funktionella majoriteter som förmår att sköta landet samtidigt som de utför det eller detta av de folkliga medskicken.
Historien rymmer många väldigt skickliga politiker som har visat stort hantverkskunnande utan att för den sakens skull glömma sina rötter och/eller sina mest betydelsefulla uppdragsgivare bland väljarna.
Centerpartister av olika slag och fasoner har ofta en särskild fallenhet för politiskt hantverk. Oavsett vilken sida som för dagen har störst inflytande så är Centerpartiet ofta med och regerar. Bondslughet, sa man förr om Centerpolitikernas förmåga att hålla sig nära köttgrytorna. Det ligger en hel del i den bondsluga etiketteringen. Bonden måste alltid laga efter läge. Beroendet av opåverkbara saker som väderlek och globala råvarupriser är mycket stort. Det gäller att hålla dörren öppen och garden uppe för att kunna möta oväntade händelser. Somligt av dessa förhållningssätt finns ännu kvar i Centerpartiets gener. Ett uttryck för detta är förmågan att uttrycka sig med öppna ord och meningar. En riktig Centerpartist känns igen på att han/hon inte definitivt låser sig för en ståndpunkt innan det är absolut nödvändigt. Till C-egenskaperna hör också kompetensen att i ord låta som om man är på väg åt ett håll samtidigt som man i praktiken rör sig åt ett annat håll. Centerpartiets ordförande Maud Olofsson befinner sig numera på sitt sista varv som partiledare. Hon må vara politiskt förbrukad och utskälld. Ingen kan dock ta ifrån henne hantverksskickligheten i politiska frågor. Det mest imponerande är att Centerpartiet – och det politiska Sverige i stort – under Olofssons ledarskap har kastat av sig kärnkraftsspöket som ställt till det i politiken sedan mitten av 1970-talet. Envetet, skickligt, piruettrikt, gråtande, kramande, infernaliskt och till slut konsekvent och handfast drev Olofsson igenom en total vändning i sitt partis kärnkraftspolitik.
Under resans gång såg Centerpartiet dessutom till att ta bort skatten på handelsgödsel; en välriktad gåva till klassiska supporterled.
Miljöpartiets nu snart avgående ledarduo Maria Wetterstrand och Peter Eriksson är andra exempel på händiga politiska hantverkare. Under deras nio år som språkrör har Miljöpartiet steg för steg förvandlats från en grottgrön drömmarsekt till ett tänkbart regeringsalternativ. Sedan den borgerliga alliansen byggt vallgravar runt sin konstellation återstod inte mycket annat för Wetterstrand och Eriksson än att alliera sig med Socialdemokraterna. Påpassligt och maktpolitiskt medvetet har MP samtidigt lyckats få igenom sakpolitiska uppgörelser med den borgerliga regeringen. Miljöpartiet är politikens gränsgångare just nu. Hade Wetterstrand och Eriksson inte drabbats av oturen att få ett oreformerat kommunistparti på halsen i senaste valrörelsen så är det inte otänkbart att Miljöpartiet redan nu varit ett regeringsparti.
Moderaternas omsvängning från hopplöst högerspöke till mittens regent är ett annat aktstycke av fingertoppskänsligt politiskt hantverk. Steg för steg övergav de sina gamla skyttegravar för att erövra ny terräng. Socialdemokraterna fattade inte riktigt vad som pågick. ”Samma gamla höger” skanderades det från talarstolar och torg alltmedan väljarna myrkliv för myrkliv gled ut ur den forna S-hegemonin. Moderaterna erbjöd väljarna en möjlighet att rösta på ”typ sossarna” och samtidigt få sänkta skatter, kunskap i skolan och sänkta bidrag till ”lata och arbetsovilliga”. Socialdemokraternas nya partiledare Håkan Juholt försöker nu göra något liknande, fast på sitt eget speciella sätt. Han vill etablera en ny spelplan där sociala frågor och politiken som sådan står i centrum. Ur hantverksperspektiv är det nog rätt tänkt. Ska hantverkare Juholt kunna slå sig in på marknaden så krävs ett antal nya produkter och tjänster som den borgerliga fabriken inte förmår att leverera. Det finns tecken som tyder på att de politiska hantverkarna på den borgerliga kanten inte riktigt förmår att ta till sig Juholts utmaning. Det finns en tendens till att mellan raderna beskriva Håkan Juholt och hans nya talespersoner som vore de klent begåvade kusiner från landet där få väljare bor.
Den hållningen kan komma att straffa sig på ungefär samma sätt som de nya Moderaterna straffade Socialdemokraterna 2006.