I går förmiddag anordnade riksdagen en särskild debatt om läget inom polisen. Det var Sverigedemokraterna som begärt debatten. Enligt partiledare Åkesson for statsministern med osanning när han i regeringsförklaringen påstod att "20 000 poliser arbetar synligt i människors vardag". I själva verket visar "forskningen" att polisen endast ägnar 1 (en) procent av arbetstiden åt fotpatrullering, sa Åkesson.
Sverigedemokraternas vurmande för fotbladsnötande Kling- och Klangpoliser passar väl in i partiets allmänt nostalgiska profil. Jag har själv inget emot poliser i stadsbilden. De ger en känsla av trygghet. Men det gäller att vara misstänksam mot sina känslor. Även om samtliga 20 000 poliser skulle tillbringa hela sin arbetstid ute på gatorna så skulle de allra flesta av oss 9 000 000 svenskar mycket sällan se en polis. Det går 0, 002 poliser på varje svensk.
Åkesson ansåg inte att poliser som sitter vid skrivbord eller åker polisbil är "synliga i människors vardag". Även detta tål att diskuteras. Låt oss för ordningens skull utgå från att poliserna oftast uträttar någon form av polisiärt arbete medan de vistas vid sina skrivbord och i sina bilar. Är då polisarbeten utförda i dessa miljöer helt alinierade från "människors vardag"? Ett förhör med en misstänkt, ett vittnesprotokoll som förs in i en akt, en utryckning till en brottsplats, spaning mot kriminella nätverk, avlyssning av digital kommunikation och allt annat som poliser kan göra från skrivbord och i bilar; är allt detta onödigt och onyttigt ur ett medborgerligt vardagsperspektiv? Naturligtvis inte.
Det finns av allt att döma anledning att reformera och förbättra polisorganisationen. Fler brott borde klaras upp genom att fler gärningsmän kan bindas till sina brott. Fler fotpatrullerande poliser är dock långtifrån en självklar lösning på polisens problem.