Om fyra dagar klubbar Socialdemokraterna i gång sin extrakongress i Stockholm. På ett sätt är detta en ordinär händelse i det politiska livet. Det vimlar av riksdagspartier som håller kongresser, stämmor, landsmöten, partidagar och allt vad det nu är.
Ledare
Det som gör S-kongressen till en megahändelse i media är att politikens klassiska flaggskepp och maktparti riskerar att hamna lite på dekis. Ska partiet samla ihop sig, komma igen och uppträda som i fornstora dagar i nästa titelmatch?
Eller är det ett långt utdraget "början på slutet skeende" vi just nu betraktar? Det är denna dramatik som drar så stort förhandsintresse till Socialdemokraternas sammankomst i Stockholm i helgen.
Partiets egen valberedning har gjort vad den kunnat för att öka spänningen och det ryktesstinna surret inför kongressen.
Till slut lyckades Berit Andnor och hennes valberedarkollegor att få partidistrikten eniga bakom ett överraskande förslag där Carin Jämtin blir ny partisekreterare vid sidan av den nye partiledaren Håkan Juholt.
Nu har valberedningen avslutat sitt arbete. Veronika Palm och Leif Pagrotsky tar steget in i verkställande utskottet. Mikael Damberg föreslås ersätta Thomas Östros som ordinarie ledamot i VU.
Även Ylva Johansson lämnar partiledningen. Hennes ersättare är en ännu inte namngiven kvinna. Om det blir Lena Sommestad som tar Johanssons plats så innebär det att alla av dem som förekom flitigast som partiledarkandidater då det begav sig, kommer att ha säte i partiledningen efter kongressen.
Alla utom Thomas Östros.
Jag har förståelse för att alla inte kan få plats när ett nytt pussel ska läggas. Särbehandlingen av Östros känns dock inte riktigt juste. Att hans dagar som ekonomisk talesperson var räknade låg i korten. Leif Pagrotsky eller Mikael Damberg lär ersätta Östros i den positionen.
Men Östros närhet till forskning och till den akademiska världen bör tas till vara. Sådan kompetens är en bristvara inom den Socialdemokratiska partiledningen.
I övrigt är valberedningens förslag typiskt Socialdemokratiskt på ett klokt och tilltalande sätt. Efter en uppslitande och turbulent period med hårda personkonflikter sluts leden. Juholt vann kampen om att bli nummer ett. Men när han formar kretsen av sina närmaste så är i stort sett alla förlorarna med i gänget. Det förstärker bilden av Håkan Juholt som en klassisk och folkrörelseskolad S-ledare.
Hur långt det kommer att räcka när politiken drar i gång på allvar vad det lider; det återstår att se. Att vinna sitt eget partis hjärta är en sak. Att på nytt knyta förtroliga band med de ombytliga väljarna är en helt annan genre.
Mona Sahlin blev nästan statsminister två gånger. Det måste vara någon form av rekord. Så nära. Men ändå så långt borta. Håkan Juholts uppdrag är att bli något mer än "nästan statsminister". Hans uppdrag kommer att utföras mot den dramatiska fonden "vinn eller försvinn".
Jag tror att han gillar läget.