Inte trygg på så vis att jag tror mig veta hur det kommer att gå i nästa riksdagsval. I sådana sammanhang gäller alltid den eminente skribenten Dieter Strands visdomsord "Ibland vinner man; ibland förlorar man". Uppdatering: Fredagens opinionsmätning från DN/Synovate visar på stora rörelser bland väljarna. S tappar stort till m, till v och till mp. Något annat var heller inte att vänta efter de senaste veckornas händelser. Kan s + mp hålla ställningarna ungefär på dagens nivå så samlar de tillsammans runt 47, 48 procent. Det är en mycket bra position. Vänsterpartiets uppgång sker delvis på sverigedemokraternas bekostnad. Det är mycket bra. S/mp och v bör nu snabbt och snyggt avsluta allt bråk och förhandlande om en trepartikoalition. Ingen - mer än sd och alliansen - har något att vinna på att försöka tvinga in v i en regeringsfålla. Dagens opinionssiffror bör ge både Sahlin och Ohly tydliga mandat att gå vidare var och en för sig.
Min trygghet bygger på en förvissning om att socialdemokratin kommer att klara av att hålla ihop. Som Pär Nuder skriver i sin bok "Stolt men inte nöjd" så är socialdemokraterna sin egen koalition med en imponerande bredd.
Maktinnehavets ansvar har under decennier fungerat som det sammanhållande kittet för s-koalitionen. När s, som nu befinner sig i opposition i riket, i Stockholm och i många av de större städerna och landstingen så ökar riskerna för splittring och avhopp. Mona Sahlin har därför ett tungt uppdrag. Att tillträda som partiordförande med i vart fall tre oppositionsår framför sig är något av det svåraste som en svensk socialdemokrat kan utsättas för. Faktum är att Sahlin får trampa jungfrulig mark. Om jag kan min historia så har ingen av hennes föregångare sedan i vart fall 1932 fått inleda sitt ordförandeskap i opposition. Olof Palmes och Ingvar Carlssons gästspel som oppositionsledare hade föregåtts av flera år som statsministrar. Göran Persson meddelade sin avgång omedelbart efter valförlusten 2006. När Mona Sahlin tillträdde som partiledare i mars 2007 så begav hos sig således ut på en vandring i okänd terräng. Socialdemokraterna är generellt sett riktigt usla oppositionspolitiker. Bitterheten över den förlorade makten lyser igenom. Riksdagskorridorerna fylls av före detta statsråd som släpar på obearbetade psykologiska trauman. S-koalitionens olika grupperingar tar chansen att försöka flytta fram sina egna positioner. EU-kritiken blommar upp, partiets tappra vänstertrupp andas morgonluft, kommunpolitiker springer kors och tvärs i regionpolitiken, LO - självt sargat av medlemsflykt - skärper tonen. Och mitt i allt detta en ny partiledare med uppdraget att hålla samman koalitionen, anpassa den till rådande politisk situation och med uppgiften att få koalitionen i bästa tänkbara slagläge till augusti 2010. Klart att det blir oroligt i leden. Lätt därtill att den "lilla klick" - som s-kvinnornas oefterhärmliga ordförande Nalin Pekgul uttryckte saken i Svenska Dagbladet nyligen - av interna motståndare till Mona Sahlin har ökat aktiviteten den sista tiden. Oron triggas. Ska hon klara det? Räcker hon till? Pallar hon?Själv känner jag mig som sagt rimligt trygg. Det kommer att gå vägen. Jag tror att många inte riktigt inser vilket oerhört stort s-steg det var när sossarnas partiledning häromveckan öppnade för att bredda sin koalition med miljöpartiet. Något sådant har aldrig hänt före ett val. De förväntade konvulsionerna i den gamla s-koalitionen blev dock bara krusningar på ytan.Insikten om och förståelsen för att socialdemokraterna behöver en partner som är annorlunda, är uppenbart djup och bred. Uppslutningen bredvid Mona Sahlin är tung och samlad. Det kommer inte att bli några radikala vänster- eller högerskutt för socialdemokraterna. Koalitionen kommer att hålla ihop. Efter de sista bataljerna på nästa års partikongress kommer socialdemokraterna att ställa in sig på valets möjligheter till maktskifte.