Snabbköpskassörskan har uppenbarligen svårt att skilja på jobb och syjunta.
Kvinnan, uppskattningsvis i 55-årsåldern, kacklar på om allt och inget.
Varje ny kund möts med ett "hej" som är någon decibel för hög. Leendet är för brett och för stelt för att kännas genuint.
Jag kommer på mig att sucka djupt men plötsligt är det för sent- orden letar sig av sig självt ur min mun: "sätt fart för fan".
Älskar man sitt jobb för mycket blir det på bekostnad av effektiviteten.
Lockelsen att krama ur maximalt med njutning ur varje sekund kostar tid.
Tidigare såg jag det med egna ögon ett par gånger i veckan.
På väg till B´lat är det enkelt och bekvämt att svänga förbi den svindyra närbutiken. Oftast blir det mer än ett standardköp: in, ta det du ska, betala och iväg.
Den här snabbköpskassörskan är allt annat än snabb.
Hon är en sällskapssjuk rappakalja som kan prata ihjäl en död.
Efter ett obligatoriskt utdraget "Heeeeeeeeeej" är det samma procedur. Varje vara, oavsett om det är tre eller 13, kommenteras.
- Jaha, två liter mjölk idag. Ska det bakas?
- Ingen bilaga? Nej, de skriver bara skvaller ändå.
- Dig behöver jag inte ta leg på va? Jag vill inte att polisen ska komma hit och ett efterföljande skratt.
Det är inget skådespeleri.
Kassörskan älskar att leka matdetektiv och ser varje ny kund som en ny utmaning.
En gåta att knäcka.
Ju längre kö ju mer går hon in i rollen som mystant. Ju mer folk som väntar på henne ju mer trigggas hon av att prata..
Reaktionerna är blandade.
Snabbt och smidigt är två ord som inte existrerar för den här kassörskan.
Det har hänt att jag vänt i entrén när jag ser att hon jobbar och kön ringlar sig bort mot brödavdelningen.
Men den här dagen hade jag en halvtimme på mig och tog beslutet att testa mitt eget tålamod och se hur resten av kön skulle tackla att sättas på ett ofrivilligt uthållighetstest.
Den som misslyckades mest var jag.
När kassörskan kommenterade den 78:e varan i rad och bad att få titta närmare på fotografierna kunden hade av barnen i plånboken exploderade det.
Tålamodet tog slut. Av den halvtimme jag hade att hinna till jobbet återstod sex minuter.
Till mitt försvar ska även skrivas att det var varmt, kvavt och blodsockernivån cirkulerade någonstans nere vid fotknölarna.
- Sätt fart för fan, var de fyra orden som dödade myspysstämningen.
Kassörskan vände blicken från kunden och bort mot glädjedödaren.
Samma sak gjorde majoriteten av kön som med dömande blick stirrade ned mig.
- Kom igen, jag har inte hela dagen, ville jag säga men kände att det var för sent.
Jag hade dödat allt vad trivsamhet heter. Kassörskan gick från att vara en närbutikssamarit till att se ut som hon just kom på maken med grannfrun.
Leendet smalnade och försvann. Blicken sänktes i golvet. Hon blev tyst för första gången - någonsin.
Jag ångrade mig och ville skrika förlåt men fick inte fram ett ord.
Aldrig tidigare har jag sett henne avverka en kö lika snabbt. Utan att säga ett ord läste hon av varorna, tog betalt och för varje kund kom jag närmare.
Det kändes som om jag närmade mig min egen avrättning.
Väl framme lyfte hon inte blicken, hon gjorde sitt jobb men det kändes som om jag dödat hennes själ.
Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag tog iväg glädjen i hennes jobb som hon uppenbarligen älskar.
Jag kan inte få hennes besvikna ansikte ur min skalle.
Framför allt har jag jävligt svårt att förlåta mig själv för att jag var en grinig gubbkärring som jag lovat mig själv att aldrig bli.
För andra kanske en infeffektiv kassörskas konversation i närbutiken är dagens höjdpunkt.