"Dom enda som förstår mina argument är andra ultranationalister", sa den norske massmördaren och terroristen när han frågades ut av åklagare i Oslo tingsrätt i går. (Ekots direktrapportering 17/4) Citatet är en nyckelmening för den som vill försöka förstå den extrema miljö som har deformerat och vanställt hans verklighetsuppfattning så till den milda grad att han kan finna det försvarligt och "nödvändigt" att mörda 77 civila norrmän. Vem som helst kan stapla motargument mot detta sätt att resonera. Men det nyttar föga.
Den norske terroristens tankar och handlingar är ett övertydligt exempel på sektbeteende. Alla andra har fel därför att de är indoktrinerade och därför oförmögna att förstå vad som egentligen händer i samhället och för att inse vad som faktiskt måste göras. Bara jag och vi i min grupp har sett sanningen. Bara jag och vi har kapaciteten att utföra även grymma handlingar för att få världen på rätt kurs igen. I fallet med den norske massmördaren tycks det inte ens ha behövts något "vi" i konkret mening.
Åklagarens noggranna och långsamma utfrågning har i vart fall hittills visat att det ordenssällskap av ultranationalister som mördaren hänvisar till inte existerar i den verkliga världen. Vid utfrågningen i går erkände han att ett samtal mellan honom själv och en annan ultranationalist som han refererar till i sitt "manifest" är påhittat. Han frågar sig själv. Och svarar sig själv. Den ultimata sekten om man så vill. Jag konstruerar ett "vi" som håller med mitt jag. Ett slags megavariant av talaren på ett missnöjesmöte som säger "Jag och många med mig tycker" för att sätta in sina åsikter i ett möjligen inbillat kollektivt sammanhang.
Utfrågningens syfte är att försöka bringa klar
het i den enda fråga som tingsrätten har att avgöra: Är mördaren sjuk eller frisk i lagens mening? Att enbart en sjukt störd människa kan ha utfört de groteska morden är givetvis ställt utom allt rimligt tvivel. Det är emellertid en helt annan sak att avgöra om den sjukt störda människan ska dömas till fängelse som en tillräknelig person eller till sluten psykiatrisk vård som en otillräknelig person. Det avgörandet kommer att träffas i gränslandet mellan juridik och politik.
Det finns många som vill göra politik av den norske massmördaren. Jag tillhör inte den skaran. I vart fall inte om vi med politik menar vulgära försök att smeta ut massmördarens ansvar på invandringskritiska och/eller kristna högerdebattörer i allmänhet. De har förvisso sina kors att bära. Ansvar för massmord är dock inget av dem. Ur ett annat perspektiv handlar terrorn och rättegången om politik. Det är god politik att genomföra rättegången på ungefär samma sätt som vilken annan mer ordinär mordrättegång skulle ha genomförts. Det är också god juridik att noga gå igenom mördarens politiska bevekelsegrunder. Före rättegången var många oroliga för att den skulle urarta till en ideologisk show. Så förefaller det inte bli. Det som däremot tycks ske är att mördarens politiska låtsassekt smulas sönder. Kvar står hans jag. Med ett fasansfullt brott på sitt samvete.