Enligt uppgifter i israeliska medier innehöll det brev som Silman spred till förbipasserande i samband med händelsen anklagelser riktade mot bland andra premiärminister Benjamin Netanyahu och finansminister Yuval Steinitz, för "den förnedring röstlösa medborgare dagligen går igenom, som tar från de fattiga och ger till de rika". I brevet förklaras hur den strokedrabbade Silman själv varken har råd till medicin eller hyra. "Jag har betalat miljoner i skatt", fortsätter han, "jag vägrar bli hemlös, därför protesterar jag mot alla orättvisor staten påtvingar människor som mig". I sitt brev beskriver Silman sig som "bestulen" och "rånad" av den israeliska staten.
Detta ägde rum i ett Israel som paradoxalt nog i många hänseenden ter sig starkare än på länge. De militära styrkeförhållandena i Mellanöstern är fortsatt i israelisk favör (även om framgångarna för egyptiska Muslimska brödraskapet - som hotat säga upp fredsavtalet länderna emellan - samt brösttoner från Syrien och Iran ger huvudvärk), den israeliska ekonomin går på högvarv och nyligen påträffades även enorma kvantiteter gas på Medelhavets botten. Något som spås medföra radikala förändringar i positiv riktning och möjligtvis ekonomiskt oberoende för det lilla land vars naturtillgångar hittills bestått av pottaska, uppfinningsrikedom och nybyggaranda.
Paradoxerna i det israeliska samhället är slående. Den israeliska ekonomin går som tåget och staten är rik, men samtidigt ökar fattigdomen. För var dag får en tidigare välmående medelklass bära ett allt tyngre ok i ett land där en ständig demografisk, politisk och social kamp utkämpas om samhällets utformning och fördelningen av de ekonomiska resurserna. I dagsläget tjänar halva den israeliska arbetskraften minimilön (mindre än 10 000 kr i månaden), medan levnads- och bostadskostnaderna skjutit i höjden. Samtidigt blir ett fåtal med kontakter i regeringspartierna allt rikare. Situationen går knappast att jämföra med den i grannländerna, men korruptionen utgör ett eskalerande problem. Vanliga människor får betala notan.
Detta är inte den första händelsen av sitt slag i Israel historia. Senast det begav sig var 2005, då 54-åriga Yelena Bosinova dog efter att ha tänt eld på sig själv vid en checkpoint i Netivot, i protest mot det unilaterala israeliska tillbakadragandet från Gazaremsan. Sju år senare är medelisraelen trött på allt vad Konflikten heter. Få har undgått att smittas av den desillusion som de så kallade "fredsförhandlingarna" framkallar. Lätträknade är de som tror att palestinske presidenten Mahmoud Abbas eller Netanyahu på allvar är intresserade av en överenskommelse. Den sistnämnde, en realpolitiker ut i fingerspetsarna, tycks endast värna sin egen maktposition. Konkurrerande partiledares oförmåga att på allvar utmana om premiärministerposten är sannolikt en av huvudanledningarna till att Netanyahu kunnat behålla den.
Besvikelsen över att regeringen inte gör något åt vanligt folks ekonomiska trångmål är stor. När jag besökte Israel för ett år sedan hade några av de första landsomfattande massdemonstrationerna i statens historia, som inte rörde relationen till landets arabiska grannar, precis inletts. Ett år av politiska förhalningar och undanflykter senare, under en av de återupptagna demonstrationerna, tände Moshe Silman eld på sig själv i protest mot att demonstranternas krav ännu inte tagits på allvar. Frågan är om israeliska politiker med Netanyahu i spetsen fortsatt kommer möta vanliga människors umbäranden med tystnad, och vilken vanligt folks reaktion i så fall kommer att bli. Israel påverkades inte nämnvärt av den arabiska våren, men kanske kommer Netanyahu att få en het israelisk sommar på halsen.