Ingen revolution med Reinfeldt
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Statsministerns relation till väljarna, till media och till kollegorna i alliansen är - framgick det av intervjuerna i Ekot och Fokus - något mer komplicerad och sammansatt.Fredrik Reinfeldt är ingen vän av dramatiska systemförändringar eller "revolutionära" kliv i samhällsutvecklingen. Han är en de "små, små stegens" man. Det stora och överskuggande målet är att bli omvald vid valet 2010. Det är en begriplig målsättning. De senaste 75 åren har en borgerlig regering bara lyckats vinna två val i rad en enda gång. Reinfeldt är inte nöjd med rollen som parentetisk ersättare de enstaka mandatperioder då socialdemokraterna regerat sönder sig och behöver slicka såren. Ska borgerligheten kunna sätta sin prägel på samhället så krävs ett obrutet och fungerande maktinnehav under ett antal mandatperioder. Ungefär som i Danmark eller som i Storbritannien där Fogh Rasmussen och Blair lyckats med det som tidigare partiledare i Venstre och Labour sällan gått i hamn med.Fredrik Reinfeldt vill väldigt gärna sälla sig till deras krets av framgångsrika politiker. Och moderaterna har bestämt sig. Små steg som gör det lönsammare att arbeta, som minskar "utanförskapet" och som gör den skattefinansierade välfärden mer tillgänglig, skall ge Fredrik Reinfeldt chansen att hålla ännu ett segertal efter ett riksdagsval.De förändrande stegen får dock inte vara för små. De måste vara tillräckligt stora för att ställa till besvär för socialdemokraternas valrörelse. I Eko-intervjun var statsministern tydlig på den punkten. Han tror knappast att (s) kommer att vara suget på att gå till val på skattehöjningar för LO-medlemmar, sämre valfrihet i välfärden och/eller återinförd fastighetsskatt. Allianskamraterna drar mer gärna på sig sjumilastövlarna. De är rädda att försvinna om de bara ska lunka patrull bakom ett sävligt moderatparti. Statsministern har förståelse för de övriga partiledarnas behov av att synas. I den mediala dramaturgin tolkas varje utspel från de mindre regeringspartierna ofta som kritik av moderaterna. Maud Olofssons småföretagsprofil och fackföreningskritiska hållning, Jan Björklunds frustande reformiver på skolans område och Göran Hägglunds fastighetsskatts - och vårdnadsbidragskampanjer är, tycks Reinfeldt argumentera, naturliga inslag i en koalitionsregerings tillvaro.Och så är det förstås. Risken för att borgerligheten kan uppfattas vara splittrade måste också vägas mot behovet av att tillfredsställa de borgerliga väljare som gärna vill se snabba förändringar.De dåliga opinionssiffrorna oroar naturligtvis Fredrik Reinfeldt och alliansen. De försöker trösta sig med att (s) stora uppgång i huvudsak beror på att förra valets soffliggare vaknat till och nu säger vilja rösta på Mona Sahlin. Fungerar moderaternas "små - stegs - strategi" så är förhoppningen att dessa väljare ska slumra in igen och återgå till soffan. För socialdemokraterna gäller det omvända. Man kommer att göra allt vad man kan för att hålla hög profil i de frågor som engagerar sällanröstarna. Är allt då bara ett spel, där taktik och strategi är allt och den politiska riktningen, intet?Absolut inte.I potten ligger den fortsatta samhällsutvecklingen.Allt mer privat, med Reinfeldt.Eller hyfsat offentligt och solidariskt med Sahlin.