Den gångna helgen var lyckosam för Norden. Danmark vann Eurovision Song Contest i lördags kväll. Segern var imponerande stor. Triumfen för Norden underströks av Norges fjärdeplats i det tuffa startfältet.
I omröstningen gavs även prov på nordisk sammanhållning. Länderna gav i det stora hela höga poäng åt övriga nordiska bidrag. Även Finland – som för övrigt inte hade någon bra kväll i Malmö – fick drygt 20 procent av sina poäng av den danska juryn.
I söndags var det så dags för en svensk seger i hockey-VM i Stockholm. De nordiska generna i framgången understryktes av att två skäggiga bröder som slagits ut i konkurrensen i Nordamerika kom hem och ställde upp för det trängda och tilltufsade laget.
Just det där med att ”ställa upp för laget” är ledmotivet i det vi kallar för den ”nordiska modellen”. På medborgarnivå är antagligen inte lagkänslan mer utvecklad i Norden än på andra platser i världen.
Däremot handlar det om att välfärdsstaterna i de nordiska länderna har vissa gemensamma fundament som så att säga har strukturerat medborgarnas tankar och känslor i vissa grundläggande samhällsfrågor.
Samarbetsorganisationen OECD:s generalsekreterare Angel Gurría gav för några år sedan en kort och bra sammanfattning av hur han uppfattar den nordiska modellens kärna.
På ett seminarium som genomfördes av Nordiska rådet beskrev Angel Gurría vad som kännetecknar de nordiska länderna:
”En arbetsmarknad med ett relativt lågt säkerhetsnät för de anställda och ett högt för de arbetslösa, stora skattefinansierade satsningar på utbildning, forskning och utveckling och en öppenhet för fri handel och konkurrens på marknaden tillsammans med höga skatter.”
Sådana modeller sätter sina spår.
De nya Moderaterna har lagt ganska mycket krut på att inlemma sin egen politik i den nordiska traditionen. Sverige är ordförande i Nordiska rådet 2013. I ett förord till den svenska programförklaringen för ordförandeskapet skriver statsminister Fredrik Reinfeldt:
”Parallellt med vårt fokus på sammanhållning och jämställdhet finns ett starkt inslag av individualism i våra länder. Vi anser att individer ska ges förutsättningar att utvecklas, ta ansvar och våga ifrågasätta rådande normer och strukturer.”
Fredrik Reinfeldts eleganta ordvändningar ger den nordiska modellen delvis andra motiv och ändamål än under tidigare decennier. Att ställa upp för laget (sammanhållning, jämställdhet) är i Reinfeldts tolkning mer en akt av upplyst egennytta än ett uttryck för en kollektiv moral.
Socialdemokraterna som tidigare upplevt sig ha ett symbiotiskt förhållande med såväl svenska som nordiska modeller sprang förhastat till PRV för att varumärkesskydda begreppet ”nordiska modellen”.
Syftet var att rida spärr mot nymoderata försök att erövra ny S-terräng. Begripligt i sig. Men ändå urbota dumt. Vad är det för fel med att en stark stat som tar hand om tunga samhällsfrågor samtidigt danar starka och självständiga medborgare?
Som till exempel Emmelie de Forest och bröderna Sedin.