Idiotiska löften om arbetslöshet
STOCKHOLM 20080114
Foto: Fotograf saknas!
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Sven-Otto Littorin (M) är arbetsmarknadsminister i Alliansregeringen. Han är därmed en nyckelperson i den Allians som vann valet 2006 på löften om att sänka arbetslösheten och minska det s k utanförskapet. Sven-Otto Littorins resultat är inte lysande. Enligt regeringens egna siffror har såväl arbetslösheten som utanförskapet ökat under hans politiska ledarskap. På ett sätt är det förstås smålarvigt att försöka ge Littorin ett personligt, politiskt ansvar för misslyckandet. Sverige har likt andra länder drabbats hårt av den internationella finanskrisen. Vad skulle Littorin ha gjort åt kraschande finanssystem i USA? Men det var i så fall lika smålarvigt av Sven-Otto Littorin och hans regering att lova väljarna att de hade en politik som skulle minska arbetslöshet och utanförskap. Sverige är en öppen marknadsekonomi som direkt påverkas av skeenden i de globala affärerna. Oväntade händelser inträffar alltid i politik och ekonomi. Det vet alla. Och det visste alla även före valet 2006. Som man bäddar får man ligga. Så lär oss ordspråket. Sven-Otto Littorin har själv sökt ljuset som arbetslöshetens avskaffare. När arbetslösheten i stället växer rejält så är det därför rättvist att den politiska granskningens strålkastare riktas mot just Littorin. Löften av det slaget som Alliansen gick till val borde mönstras ut från politiken. Om inte annat så av ren självbevarelsedrift. På sin tid lovade Centerledaren Thorbjörn Fälldin att fixa 400 000 jobb. Sådana preciserade löften är ännu tokigare än Littorins.
Tänk om en politiker som lovar 400 000 jobb har flyt och kommer i regering när tillväxten är så pass stark att det tillkommer säg 200 000 nya arbetstillfällen. Framgången uteblir eftersom politikern endast har nått halvvägs fram till sitt löfte. Varför ställa ut sådana idiotiska löften? Förre statsministern Göran Persson var också inne i den besiffrade löftesbranschen. Persson lovade att få ner den öppna arbetslösheten till fyra procent. Persson löfte var emellertid möjligt att uppfylla. Arbetslösheten som sådan behövde nödvändigtvis inte minska för att Persson skulle lyckas. Genom att kraftigt öka antalet "åtgärder" i AMS portfölj kunde flertalet av de arbetslösa bokföras som något annat än just öppet arbetslösa. Det var kanske inte särskilt vackert gjort av Persson. Men det var i vart fall slugt. Persson lovade inte något som han inte hade chansen att lyckas med. Littorin sitter i en helt annan sits. Han har lovat att minska arbetslöshet och utanförskap. Arbetslöshet och utanförskap har i stället ökat kraftigt. Jag undrar om Littorin har kurage nog att låna ord av Carl Bildt? När Bildt var statsminister fick staten till sist - efter räntenivåer på 500 procent - ge upp kampen om den politiska kontrollen av kronkursen. Bildt konstaterade då att "ett misslyckande ska kallas för ett misslyckande." Alla vet att Alliansregeringen har misslyckats i arbetslöshets- och utanförskapsfrågan. Vågar Littorin svara rakt och tydligt á la Bildt när Ramberg ställer frågor om arbetslösheten? Det skulle i så fall hedra honom.